Aftonbladet – 4 februari 1867, sida 2

I afsigt att nedlägga sin tribut af loford för den lyckliga unga flickans fötter, sökte han bana sig en väg genom skaran af gäster som hvimlade i de angränsande gallerierna; men i samma ögonblick han närmade sig henne, försvann föremålet för hans beundran. Hertiginnan hade fört bort henne för att bespara henne en alltför långvarig ovation, kanhända också emedan hon observerat baronens manöver. Det säkra är, att han kom alldeles lagom för att se en dörr, som varit dold genom ett tungt gobelinstapisseri, tillslutas efter de båda damerna. Tapisseriet föreställde Vuleanus, öfverraskande Mars och Venus samt instängande dem i ett starkt, af honom sjelf förfärdigadt nät. Händelsen hade fogat så, att konstnären, som förfärdigat detta mästerverk, gifvit den haltande guden vår i sina förhoppningar besvikne barons anletsdrag. Säkerligen hafva våra läsare i hertiginnan af Verona, den unga flickan och den unge mannen, som beständigt höll sig bakom henne, igenkänt de båda qvinnorna och den unge mannen från March6-aux Chessaux. Den unga flickan kallade sig endast Theråse och den unge mannen Olivier Maskar; han var hertiginnans af Verona sekreterare, Gästerna skingrade sig småningom och begåfvo sig den ene till ett-spelrum, den andre till en undangömd budoir, en del till de för maskerna upplåtna gallerierna, andra till danssalen. Under tiden syntes en betjent, bärande tvenne korta svarta venetianska mantlar samt två masker med långa skägg, närma sig två män, hvilka språkade vid ingången till maskeradgalleriet. Dessa båda män voro grefve Warrens och en högre polistjensteman. Grefven tackade honom för hans artighet att bivista hans