Aftonbladet – 1 februari 1867, sida 3

egendomlig fär alla utmärkta artister och som är en följd af vazan vid bravorop och apolåder. Denna qvinaa var den ryktbara sånger ekan, madame Damoreau. Hon bade kort förut egt mod att lemna scenen just då hon stod på höjden af rykte och ära, något som är ganska ovanligt hos sångare, som äro högt uppburna af publiken. Hertiginnan af Verona gjorde för madame Damoreau hvad hon ännu icke gjort för någon annan af sina gäster: hon gick henne till mötes, räckte henne handen och bjöd henne artigt en plats bredvid sig. I detta ögonblick börjude konserien. Den förnäma damen och den stora artisten språkade med låg röst några minuter med hvarandra, hysrefter madame Damoreau gjorde eit tecken till samtycke och kastade en nyfiken, nästan välvillig blick åt sidan på den uvga flickan, som rodnade då hon märkte att de båda damernas samtal gällde henne, Gästerna inströmmade i konsertsalen. Maskerade, kostymerade elier endast i baldrägt elogo sig damerna ned på stolarne och bänkarne i den ofantliga åttkantiga salongen. Herrarne grupperade sig i de talrika dörröppningarne eiler togo piats utefter väggarne ända fram till den för artisterna byggda estraden. Denna åttkentiga salong, ett af Hötel Warrens underverk, förtjenar en särskild beskrifning. Åtta venetianska kandelabrar gåfvo den ett modereradt ljus. Teket var måledt af De la Croix och föreställde Marsyas dom; öfver hvardera dörren syntes en faun och en dryad, en satyr och en nymf, sökande