Aftonbladet – 1 februari 1867, sida 3

. J med anhållan, att hans motion måtte remittera , till sammansatt banko-, bevillningsoch lag utskott, på det frågan måtte vinna fullständi; utredning. Ställningen i landet vore sådan, at representationen behöfde vidtaga några åtgärde för att lugna sinnena. Talaren ville ej förfölj: bankerna, men det kunde ej nekas, att störst: delen af de medel, som förut kommit jordbruke till godo, nu gått till andra näringar och til bankerna. Icke en gång hypoteksbanken, son dock förmodades skola blifva landtbrukarne til mycken nytta, hade gifvit dem någon hjelp I hvarför talaren önskade att den måtte omorga niseras. Jordbruket stode nu mycket högre är förr, men om det icke skulle sjunka tillbaka til det gamla oefterrättlighetstillståndet måste för lagskapitaler snarligen förskaffas, och det vai detta talaren med sin motion äsyftat. Hrr Aug. Andersson, Östman och Hierta förordade motionens remiss till bankoutskottet den siste med den anmärkning, att ej jordbruket utan jordbrukarne voro i betryck, hvilket, enligt talarens förmenande, icke kunde hjelpas på det föreslagna sättet; hvaremot hr Proschvitz, Dan. Isaksson, Jöns Persson och vice talmannen förordade remiss till ett särskildt utskott, den sednare hufvudsakligen af det skäl, att man inom den gamla representationen ofta var tveksam till hvilket utskott frågor af likartad beskaffenket som den förevarande skulle remitteras. Hr Lindström förordade, med grundlagen i hand, remiss till bankoutskottet, bland annat af det skäl att ett särskildt utskott kunde komma att paralysera bankoutskottets verksamhet, hvaremot hr Medin rekommenderade ett särskildt utskott äfven derför att, om motionen remitterades till bankoutskottet, skulle den kanske bli skjuten i bakgrunden. Vice talmannen sökte med riksdagsordningen visa, att motionen rätteligen borde behandlas af ett särskildt utskott, hvilket äfven var hr Anders Jonssons mening, hvaremot hr Lindström vidblef sin åsigt af det skäl, att villervalla skulle uppstå, om motioner af samma innehåll den ena dagen remitterades till ett utskott och den andra till ett annat, såsom nu skulle blifva fallet, enär en likartad motion för ett par dagar sedan remitterades till bankoutskottet. Hr Hierta erinrade att den i motionen föreslagna obligationsutgifningen vore en fråga som rörde statsutskottet, under det frågan om bankovinstens användande ofelbart tillhörde bankoutskottet. Hvad anginge jordbrukets betryck, så hade talaren redan för länge sedan varnat för de utländska lånen; men det var jordbrukarnes lystnad att under de goda åren 1855 och 1856 få ännu mera penningar på ännu bättre vilkor än förut, som föranledde den utländska skuldsättningen och uppsjön på penningar. Dessa medel begagnades visserligen tiil landtbrukets ttrande, men mycket förslösades äfven på ängans marknad och inledde personer i affäter, som de ej ki Detta ansåg talaren vara å klart, att ett särskildt utskott ej behöfde tillsättas för att utreda det. De som på detta sätt hafva förstört sisa aflärer, kunna icke hjelpas; må de falla. Man hade 15815 försökt samma utväg som den nu föreslagna för att afhjelpa samma o:ägenheter, men Ingenting hjelpte förrän krisen gått öfver. Hr Hessle instämde med föregående talaren deruti, att de som sjelfve beredt sin ofärd må gå under, men allmogen, som intet förbrutit, mäste hjelpas. Hr Proschyvitz. Svindlande spekulationer under de goda åren förekommo på mänga andra områden. För de andra näringarne bereddes då H när nu jordbrukarne begära hjelp, så särar man: må de hjelpa sig sjelfva! Ar Björck visade, att jordbrukarne disponera en betydlig del af bankens fonder, men det låge i sakens natur, att den icke kunde blifva en jordbruksbank. För detta ändamäl äro hypoteks föreningar och hypoteksbanken inrättade, och om de blott uppstått i tid, skulle landtbrukets kreditväsende vara godt och de enskilda bankerna öfverflödiga. Tal. ådagalade, att af bankens fonder intet mer lämpligen kan afsättas till jordbruket, såvida icke andra näringar skulle råka i samma förlägenhet. Två reformer vore behöfliga: att bankens fonder blefve stärkta i stället för försvagade, samt att enskilda bankerna ej blott egde samma rättigheter utan äfven ålades samma förpligtelser som riksbanken, nemligen att inlösa sina sedlar med silfver. Vidtoges denna förändring så skulle det ligga i deras intresse att öka produktionen och ej säsom nu konsumtionen. Slutligen ansåg talaren det vara mer än besynnerligt, om denna fråga, som mer än någon annan vid denna riksdag handlade om banken, skulle remitteras till ett särskildt utskott. Hr Bjerkander förundrade sig, att man ville motsätta sig motionens remiss till särskildt utskott. Vid förra riksdagen hade en dylik fråga blifvit behandlad af bankoutskott, och resultatet var då ej önskvärdt; troligen skulle det nu bli på samma sätt. Hr And. Gudmundseon erkände sanningen i stor del af de påpekade orsakerna till det omordade betrycket. Landtbrnkarne skulle helst velat låna ur riksbanken, men då der ingenting kunde erh llas, kastade de sig i privatbankernas armar. Kom så dertill den fria räntan och gjorde svårigheterna ännu värre Talaren ansåg frågan bli bäst utredd genom särskildt utskott. Hr fedlund förordade ett säcshildt utskott för att utreda den allmänna ställningen. En sådan utredning vore en nödvändig gärd åt de bekymrade, som nu trefva efter orsaken till den finansiella förlägenheten. Vid letande efter denna orsak, borde man ej förbise, att landtbrukarnes belägenhet är svår öfverallt. Till ett sådant allmänt betryck måste finnas någon allmän orsak, och denna torde böra sökas deri, att andra äringar bjuda kapitalerna bättre placering; hos oss har detta dessutom underlättats genom skyddstullar och annat otyg. Hr Hörofolt önskade ett snart slut på diskussionen och motionens remiss till bankoutskottet. I ett längre anförande, hvilket referenten i anseende dertill ait talaren har sin plats alldeles under referentläktaren hade fnycket svårt att höra, sökte hr fSiljoström att reda begreppen med afseende på den mycket omtalade öfverspekulationen i egendomarne, i det talaren sökte visa att ingen egendom i Sverge ännu blifvit för högt betald, men att det blott fattades förlagskapital. Tal. fann emellertid skäl tillstyrka, att eti särskildt utskott tillsattes för ärendets behandling. Hr Keij. Br Hierta hade framhållit den ena sidan af medaljen, som visade de af jordbrukarne begångna tel. Men medaljen hade äfven en arr sida. Missförhållanden funnes i finansoch tull-lagstiftningen. Tal. hade vid förra riksdagen ej röstat för de då införda spanmålstullarne, ty han trodde icke att en orättvisa blir hjelpt genom en annan. Men hvad han ville begära, det vore likhet inför lagen. Jordbrukaren vore samhällets träl. Man mnöide sig icke med hans penningar, man lät honom icke ens sjelf vara i ro. Om han hade aldrig så brådtom med skörden, om hans hustru och barn låge på sitt yttersta, eller hvad annat som helst hände, intet kunde skydda honom: om en Derson blott är ute på lustresa. så måste han