Aftonbladet – 31 januari 1867, sida 3

f) der namn af expektancearvode uppbära en hög aflöning. Skrifmaterialier, expenser m. m. uppginge till -l öfver 5000 rår. Tal. ville icke anmärka på småI saker, men han kunde icke undgå att anmärka, latt det måtte hafva varit temligen hett i utrikesI departementet, då 33 l famnar ved der blifvit uppbrända samt att 240 t stearinljus vore något väl mycket för belysningen. Ersättningarne för resor och tillfälliga uppdrag utgjorde 19,000 rdr. Det hade i det fallet varit svårt att utleta, efter hvilken grund resekostnadsersättningarne utgingo, då man t. ex. såge att en resa från Haag till Stockholm kostade 600 rdr, men en från Stockholm tilt Berlin 800 rdr. Bland utgifter af tillfällig natur märktes en post på 6900 rdr för en resa till Mexiko, sannolikt med anledning af det der upprättade kejsardömet. Till förekommande af missbruk och för att komma på det klara i dessa frågor hade tal. föreslagit, att en årlig utgiftsstat skulle upprättas. En post funnes, om hvilken tal. specielt anhöll att h. exe. behagade yttra sig. Tal. önskade ej att neka medel till det som vore nödvändigt och ville icke ens visa den ringaste skymt af misstänksamhet mot en regering, som gjort ig så förtjent af landets aktning och förtroende. Men då han erfor att så stora belopp vore anslagna till hemliga utgifter, ville han fråga h. exc. om dessa utgifter vore af den natur att de behöfde vara hemliga och om de ej lämpligen kunde meddelas representationen. Han hyste så stort förtroende till h. exc. att om h. exc. ansåge dem ej böra komma till representationens kännedom, skulle han för sin del gerna utan motsägelse bevilja dem. Vore de åter af en motsatt natur, ville han ur konstitutionel synpunkt anhålla, att representationen finge kännedom om de ändamål, för hvilka de blifvit använda. Bland beskickningarnes extra utgifter, vexelkostnader m. m. uppgående till 16,000 rdr funnos äfven upptagna 6000 rår till hyra för ministern i Kjöbenhavn, hvilken post förmodligen icke mer skulle återkomma, samt anslag till representationskostnader för svenska konsuln i Alexandria. Då denne sistnämnde embetsman blott är konsul och icke har någon diplomatisk karakter, kunde icke tal. förstå hvarför han blifvit hugnad med ett. dylikt anslag. Om dessa nedsättningar i anslaget vidtoges, skulle det föreslagna beloppet vara tillräckligt. En utanför stående person kunde möjligen misstaga sig i en och annan detalj, men det vore i alla händelser vigtigt, att den grundsatsen gjorde sig gällande, att en ordentlig utgiftsstat borde upprättas, hvilken icke borde få öfverskridas. Med förvåning hade tal. hört, att statens vrdighet ej skulle kunna uppehållas, utan att ministrarne skulle behöfva tillsätta af sin enskilda förmögenhet, om hans förslag blefve antaget. Och hkväl hade han föreslagit på några platser 44,0.0 rdr och på de andra 20,000 rdr såsom ministerlöner. Det vore nog troligt att Hollands rika personer vore villiga att representera sitt land i utlandet, men det vore icke sannt, att holländska regeringen blott dertill begagnade rika personer, ty tal. hade haft den äran att känna ministrar från detta land, troligen icke heller obekant för h. exc. utrikesministern, livilka alls icke varit rika och som ändock fullt värdigt representerat sitt land. Hr Hedlund hade erfarit ett plågsamt intryck af den gjorda analysen. Kanske vore den nödvändig, och utan tvifvel vore den förtjenstfull och af intresse, men det skulle emellertid varit talaren kärare, om statsutskottet ensamt fåttdel deraf. Tal. ville för sin del betrakta frågan ur en allmännare synpunkt. Nedsättning iembetsmäns löner är en ganska vansklig sak; man får vid behandling af sådana ärenden icke ensamt låta sig ledas af hushållningsbegäret, man borde äfven se till, huruvida embetena vore nödvändiga ellerej. Öfvertygelsen om flera platsers nödvändighet, t. ex. landshöfdingeoch biskopsembetenas, hade blifvit hos allmänheten rubbad derigenom, att de utan synbar olägenhet ofta under lång tid stå vakanta. Så är äfven i viss mån fallet med de diplomatiska befattningarne. Hvad som Yrämst förtjenar tagas i öfvervägande är frågan: Hvilka intressen hafva vi att på de stora medelpunkterna för det politiska lifvet bevaka, och äro diplomater af hög rang nödvändiga för detta bevakande? Vårt förnämsta intresse i den utrikes politiken synes för nörvarande vara att undvika all inblandning i de stora striderna, och det nyligen hållna trontalet har äfven vitsordat, att detta är regeringens uppfattning. Härmed är visserligen icke sagdt, att vi skola vara i okunnighet om hvad som föregår i andra länder; men fråga är, huruvida våra diplomatiska agenter verkligen äro så förtrogna med förhållandena i det land der de äro anställda, att de kunna Jemna några värderika upplysningar, som icke på annat sätt lättare och fullständigare kunna erhål. las. De diplomatiska förhållandena äro för närvarande ej underkastade en sådan hemlighetsfullhet som förr. Folkviljan börjar nu för tiden spela en roll äfven i de internationella angelär genheterna; men det är fara värdt, att de diplomatiska sändebuden ha föga både lust och förmåga att ge akt på den faktorn i det politiska lifvet. I ett afseende skulle våra agenter i utlandet kunna vara af mycket gagn för landet, om de nemligen ville begagna sin ställning för att vederlägga falska föreställningar, uppgifter och rykten om vårt land och meddela nödiga beriktiganden; men någonting sådant ser man aldrig; ett sådant bestyr öfverlemnas åt den enskilde fosterlandsvännen, som dertill möjligen af en händelse kan komma i tillfälle. Hvad angår lönerna, böra de visserligen vara sådana, att enskild förmögenhet ej behöfver tai anspråk vid beklädandet af sådana befattningar; det är vädligt att nedsätta lönerna så att blott rika personer kunna taga platserna. Men å andra sidan kan med skäl invändas: hafva då verkligen, såsom det hittils varit, talanger blifvit använda på den diplomatiska banan? Talaren fruktade, att den allmänna meningen skulle svara ett bestämdt nej. Det ville synas som skulle man gjort sig intet besvär att uppsöka verkliga talanger — talaren kunde säga detta utan att derifrån afhållas af personlig blygsamhet, såsom måhända den föregående talaren — och om också rikedom icke dervid spelat hufvudrollen, så syntes deremot börden varit alltför mycket bestämmande. Tal. vet visserligen, att det finnes hof, der man icke gerna mottager andra än adliga diplomater, men han vet också, att den verkliga talangen kan öppna hofvens dörrar. Detta vitsordas af vår historia ; under vår stora period mottog man med nöje och aktning svenska sändebud och underhandlare, som kommit in på den diplomatiska banan, utan att ega ett sköldmärke och som först såsom statsmän förvärfvade ett såd a:. Tal. uttalade den önskan, att statsutskottet måtte behandla denna motion med all sorgfällighet men tillika med all Dvjlig konsideration för regeringen, och slutade ta med att för denna regering uttala sin djupa vördnad, sin oskrymtade högaktning och sin varma hängifvenhet. Vid föredragning af hr Hedlunds motion om indragning af annandagarne och åtskilliga andra helgdagar, anhöll motionären att något närmare få motivera densamma och anförde dervid, att en sådan indragning endast vore ett fortgående i den protestantiska riktning, som var angifven af Luther, att helgdagarne icke voro grundade på den heliga skrift, der det endast heter: Sex da gar skall du arbeta, men på den sjunde hvila?, samt att genom de tre annandagarnes och åtskilliga veckohelgdagars indragning flera millioner dagsverken skulle vinnas för vårt land, som så väl behöfver all arbetskraft. Med hr Hedlund instämde endast hr Grafström, som dock ville gå ännå längre och indraga äfven juldagen, som kunde förflyttas till närmaste söndag. Helst skäölle talaren sett om äfven långfredagen kunnat förflyttas till en söndag, men ville dock ej yrka sådant. Talaren anförde exemplet af Frankrike, der, enligt hans uppgift, inga andra helgdagar än söndagarne finnas. Talaren jemförde Frankrikes stora folkmängd och Sverges folkfattigdom, och tycktes nästan anse, att helgdagarnes borttagande skulle befrämja folkökningen. Mot motionen uppträdde åter en mängd talare: