Aftonbladet – 30 januari 1867, sida 3

: OCivilstatens kapitaloch Hifränteförsåkringsanstalt. Enligt K. M:ts reglemente den 31 Aug. 1866 är denna anstalt förenad med civilstatens enskilda enkeoch pupillfond. För de deiegare i civilstatens pensionsinrättning, hvilka icke varit i tillfälle att af det hos civilstatens fullmäktige redan år 1862 väckta förslag till ifrågavarande kapitaloch lifränteförsäkringsanstalt samt om grunderna för densamma inhemta närmare kännedom, meddelas här en kort redogörelse för de förhållanden, som skilja denna nya anstalt, å ena sidan, från vanliga pensionsinrättningar och, å den andra, från de allmänna ränteoch kapitalförsäkringsanstalterna. Redan i det angående en allmän pensionskassa för rikets embetsoch tjenstemän den. 23 Jan. 1823 afgifna betänkande tillstyrktes, att i sammanhang med pensionskassan skulle bildas en särskild association, i hvilken hvarje tjensteman kunde, utan afseende på den klass inom pensionsstaten han tillhörde, genom insättning af penningar, bereda för hustru och barn, efter sin död, någon särskild tillgång, oberoende af deras ördinarie pensionsrätt, och dervid afkomsten komme att bero af insatsens belopp. Ehuru behofvet af en sådan association således från långt tillbaka varit erkändt, har det likväl icke förr ledt till någon påföljd, än genom tillkomsten af den kapitaloch Nlifränteförsäkringsanstalt, K. M:t ge: nom reglemente den 31 sistlidne Augusti sanktionerat. Familjefäders naturliga önskan, att, vid deras frånfälle, enka och barn icke må försättas i en alltför beroende ekonomisk ställning, motsvaras i flesta fall icke af de pensionsunderstöd, som de af staten bildade eller understödda pensionsinrättningarne äro i tillfälle lemna, Pensionerna från dessa utgöra egentligen endast bidrag för de oundgängligaste lefnadsbehofven, och hvarje familjefader ligger utan tvifvel om hjertat att, om möjligt, bereda hustru och barn nägon tillgång derutöfver, i ändamål, bland annat, att söner må blifva i tillfälle att fullborda sin uj-pfostran och, att då de utträda i allmänna lifvet, ostörde af hämmande lefnadsomsorger, arbeta för sin framtid, samt att döttrar, sedan rättigheten till pension från enskilda enkeoch pupillfonden för dem upphört, och äfven derförinnan om sjukdom eller behof inträffar, må vara befriade från det tryckande beroende, hvartill obemedlade ogifta fruntimmer ej sällan äro hemfalina. Med afseexde härå fästades vid civilstatens full. mäktiges sammanträde år 1862 uppmärksamheten på angelägenheten af ökade understöd för delegarnes enkor och barn, samt att för sådant ändamål ett lättadt tillfälle korde beredas delegarne til! förvarande och fördelaktig tillväxt af de besparingar, som af dem kunde ästadkommas. Sålunda anfördes, att om vid sidan af pensionsinrättningen, men under samma: förvaltning som denna, finnes en ränteförsäkringsanstalt, der delegare egde sig öppet att, när han så önskade och när det för honom fölle sig lägligt, för hustru och baru göra större eller mindre insättningar, skulle denna anstalt, befriad från förvaltningsomkostnaderna, redan till följd af denna omständighet allena, komma att lemna sina delegare en större årlig behållning och följaktligen hastigare kapitaltillväxt, än andra dylika inrättningar, der ärliga ränteafkastningen ej odeladt godtskrefs hvarje insättare. I händelse anstalten från början egde en icke obetydlig grundfond, hvars afkomst inom viss gräns godtskrefs först de under löpande och, i andra rummet, de under nästföregående åren tillkomna insättningsbeloppen i form af premier eller räntetillökning, skulle kapitahillväxten genom en sådan ökad inkomst redan under första åren betydligen påskyndas; och efter några år, då insättningarne stigit till ett större antal, skulle, till följd af blifvande afgång bland dem, för hvilka insättning skett, uppstå arfsvinster till ytterligare förökande af de insatta kapitalen. Om denna anstalt derjemte tillfölle donationer, skulle afkastningen af desamma bidraga till än vidare förökning afkapitalen. Civilstatens pensionsinrättning hade under sin tillvaro erhållit icke obetydliga gåfvor, och anledning vore ej att sådana skulle under kommande tid blifva sällsyntare. Om insättarne eller delegarne uti ifrågasatta nya anstalt inde lades i visea sällskaper, såsom Jäkarestaten, ju stitiestaten, landtstaten, embetsverken i Stockholm c., skulle en sådan klassifikation icke osannolikt hafva till följd, att delegare, tillhörande de särskilda klasserna, Kfvensom andra, hvilka hade intresse att företrädesvis gagna mnå