Aftonbladet – 30 januari 1867, sida 3

ren Salomon de Caus, beskrifvit en lite apparat, vid hvilken, enligt Baillets för menande, årgan första gången begagnade som rörelsekraft på ett för densamma egen domligt sätt. Och sedan den berömde lärd IArago 1828 — det hör ej hit med hva rätt — äfvenledes bäfdat företrädesrätten å Salomon de Caus, har det öfver hela Frank rike, ähda tills Figuier på sista tiden pro testerat deremot, varit en allmän trosartike latt Salomon de Caus var ångmaskinens för ste uppfinnare. Ingen fransman har tvifla härpå, lika litet som någon engelsman et enda ögonblick dragit i betänkande at nämna markisen af Worcester som ång maskinens uppfinnare. Från 1828 har Sa lomon de Caus således i Frankrike vari upphöjd till rangen af en national heros Vid denna tid var det, som den i Frank rike af Argo och Baillet väckta national: känslan för Salomon de Csus blef på et mindre hederligt sätt begagnad. Man bad måhända från början icke menat dermer något ondt, men följderna ha dock vari oberäkneliga. r 1834 lemnade nemligen den bekant tecknaren Gavarni, som helt nyligen aflidit nägra träsnitt till en növell i ?Magasin le femille?. Ett af dessa träsnitt kom för sen och kunde ej begegnas, hvarför förläggarer vände sig till följetonisten Henry Berthouc och bad honom lemna text till det öfver blifna träsnittet. Henry Berthoud tillagade då ett fingeradt bref från parisercourtisaner Marion Delorme till Cinq Mars af 1841, hvari hon berättar, att då hon nämnde år en gång gick med markisen af Worcester genom Bicötre, såg hon bakom några jerngaller en vansinnig, som ropade, att han hade gjort en stor upptäckt, genom hvilken det lyekats honom att få vagnar till att rulla fram på vanliga vägar genom uppkokt vatten: ånga o. s. v. Detta åt Salomon de Caus — ty till bonom hade mannen på novelltrösnittet med ens förvandlats — sålunda tillberedda martyrskap blef, itrotsaf några mera ärliga invänningar, med begärlighet omfattadt af målare och skalder. På utställningen i Louvren år 1836 såg man redan ev tafla af Lecurievx, hvilken tilldrog sig allas blickar. Hon föreställde Salomon de Caus, hvilken, innesluten i Bicbire, med insjunkoa Zon och längt skägg, mellan gallerstän gerna i sitt fängelse bedjande sträckte ut händerna mot de båda elegant klädda förnäma besökande: Marion Delorme och markisen af Worcester. Illustrerade verk och teatrar satte fabeln på scenen — (hvem minnes icke A. Munchs och Brachvogels dramer?) — ja, sjelfva den franske senatorn Laguerronnidre har i ett tal i Limoges till de industriidkande ännu d. 30 Sept. 1865 omtalat detta vetenskapens martyrskap. Emellertid hade Henry Berthoud redan år 1847 biktat sig under en för öfrigt rät lustig tvist, som han hade med bladet La democratie pacifique?, hvari autenticiteter af Marion Delormes bref förfäktades på det häftigaste, under påstvende att man till och med skulle ha sett sjelfva originalet till brefvet. Det var för att slå denne motståndare till marken, som Henry Berthoud bekände sin lilla oskyldiga mystitikation Genom de af Reed funna akistycken Har det elutligen bevisats, att Salomon de Caus ingalunda var i Bicetre 1641, ef det helt enkla skälet, att han begrofs redan den 28 Febr. 1626, och att han icke blifvit förföljd af konungen och Richelieu, utan tvärtom år 1624 tillegovat Richelieu en bok och de sista åren af sit lif, efter sin återkomst från Tyskland, varit anställd som kongl. ingeniör i Paris. Sålunda har alltså verlden förts bakom ljuset, derför att en driftig förläggare icke ville ha betals sitt träsnitt för mycket, utan att, använda det. Historien har en intressant mariyr mindre, det är gannt, men en stor mans minne slår i utbyte renare —och detta är i och för sig en historisk vinst.