Aftonbladet – 25 januari 1867, sida 2

Befall, jag skall lyda?, sade den unga qvinnan. A För fan! jag befaller att ni sväljer detta las Alicante och äter denna kycklingsvinge. Min befallning är icke svår att lyda, som ni finner.? Nu är jag icke hungrig längre, doktor.? Sa, ja, jag förstår?, fortfor doktor Martel, som låtsade uppfatta den fattiga qvinnans ord såsom skämt, ni vill visa mig att ni börjar vänj: er vid att kunna umbära föda. Det är ledsamt, mitt barn, men ni måste besluta er för att göra som andra menniskor. Seså, ät nu och drick !? Hon började smaka på maten; det moraiska lidandet hade döfvat naturens stämma, men småningom. tog det animaliska lifvet iter ut sin rätt; och läkaren, som noga bevakade henne, såg sig snart tvungen att behandla henne på samma sätt som den lilla Feorges. Den lätta måltiden i förening med känslan af den välvilja, hvaraf hon såg sig omgifven, åstadkom en betydlig förvandling hos den sjuka; färgen återvände på hennes kinder och hennes ögon lyste med förnyad lans. Så der ja, sade doktor Martel, nu må vi mycket bättre. Gud har gjort en vacker kur. Gud och ni, min herre?, svarade hon med ett lifligt uttryck af tacksamhet. Bah ! jag, jag är en gammal perukstock, vars hela vetande består deri att jag iner att jag ingentingj vet. Ungdomen, ingdomen! se der den rätte läkaren. jen okände lutade sig fram mot sin vän. Är det tid, min käre doktor? frågade) wan hviskande. Ja, om ert hjerta manar er dertill. Han närmade sig den unga qvinnan,