Aftonbladet – 19 januari 1867, sida 2

vid denna besynnerliga figur, så är skälet dertill, att han ofta återkommer i vår berättelse och vi skola i sinom tid teckna hans porträtt. Vi vilja endast tillägga att han lät kalla sig major Kurl Schinner. Den okände såg Grossel rakt i anagtet och på ett sådant sätt att pratmakaren rodnade, slog ned ögoner, stammade och slut: ligen blef så förvirrad att ban icke kunde fullborda sin så illa började mening. Den okände öppnade sin plånbok och tog fram ett besynnerligt afhugget kort. Ni skall betjena denne person liksm det vore jag sjelf?, sade han. Godt, min herre? Har någon sett honom gå in hos er? Nej, min herre? Ni skall lemna konom detta kort och säga så här — kom väl ihåg mina ord: Sju, månkamrater, två. Har pi förstått mig?4 Fullkomligt, svarade Grossel, som icke begrep ett ord. Ingen får tala vid denna person. Ni skall sjelf passa upp på honom och följa honom då han går.? Det skall ske, min herre, men ...? 7Hvad ?? Vågar jag göra D enkel anmärkning ?? yttrade ödmjukt Grossel, com icke visste om han skulle tiga eller tala. Säg ut.? Om jag ensam skall betjena ifrågavarande person — ty på hvems tystlätenhet och uppmärksamhet skulle jag kunna lita på, om icke på min egen? — huru skall jag då kunna på samma gång?...? ?Ni behöfver icke återkomma hit gå en halftimma?, afbröt dex obekante. Grosgel stod i begrepp soft og sigv Ortss)