Aftonbladet – 18 januari 1867, sida 3

La Pomme brast ut i ett gapskratt och svarade i det non gaf sin kavaljer ett lätt lag på kinden: Jag känner inga andra än dem som heta Arthur. Du skall heta Arthur liksom de andra. Se sålt I dette ögonblick föllo hennes blickar på tiggerskan, som kommit ända fram under fönstret och räckte fram handen. Barmhertighet! Jag är hungrig och min sosse ocksålt Oh! arma qvinna!4 ropade La Pomme. Se der! du bhjertlöse Arthur, se dit, der är din Malibran! Fort handen i fickan. Åh, sällan ! syarade denne och drog sig tillbaka från fönstret... Man känner till det der; det är alltid samma visa! Hon har i tio år gjort samma grimaser! Ser du då inte att bon är rusig? Hon kan icke en gäng stå på benen. Och den olycklige, som var betydligt drucken, föll tungt ned på en soffa. ?Drucken, jag!? tänkte den arma qvinnan, och sjönk ned på knä med hopknäppta händer. Seså, låt oss gå ned och fart, fortt, fortfor La Pomme, en vacker brunett med kinder strålande. af helsa. Hör hit, ni andra!... Räkningen är betald, men det är detsamma. Se här är min polismössa, den blir bra till håf. Lägg i bara!? Hvar och en af studenterna lade ett mynt i mössan, som den unga flickan höll fram. Afven Arthur eller Jean nödgades lemna ett bidrag. .Nu på med rockar och kappar, och så till operan Jag åtager mig att lemna det här åt den stackars qvinnan.? Man steg ned och La Pomme stack den insamlade summan, som uppgick till omkring trettio francs, i händerna på tiggerskan.