Aftonbladet – 18 januari 1867, sida 3

Gymnastiken såsom ett uppfostringsooh helsomedel. I Aftonbladet för den sistförflutna 31 December var införd en artikel af gymnastikläraren Santesson om gymnastikens förhål lande till skön konst. Innehållet erbjuder: stort intresse ej blott för gymnaster utan för alla, som vilja se i gymnastiken något annat än dagsverksmessighet. Liksom inom skön konst ser man inom gymnastiken tillbaka till grekerna, ty från deras till nyare tid har gymnastiken ej haft den hållning och det klara medvetande om sin uppgift, att den med grundade skäl kunnat erkännas såsom ett allmänt uppfostringsoch helsomedel. Synnerligen under medeltiden, då en falsk åsigt förlamade den praktiska ve. ksamheten, föll gymnastiken som så mycket annat uti glömska. Lika litet som vi kunna tänka oss skön konst hos folkslag stående utom kulturen, lika litet kuhna vi tänka oss gymnastik i egentlig mening utöfvas af detta folk. Det är svårt att förstå Jean Jacques Rousseau, då ban ville hemta exempel på det sköna hos vildarne. En Venus hos Hottentotteroa kan aldris förefalla oss vacker. Det berättas att hos negrerna, som bo vid Nilens killor, måste en qvinna med anspråk på skönhet vara så korpulent att hon måste krypa, om hon skall fortskaffa sig. Den kinesiska skönheten mäste äfven vara klumpig och hafva sina fötter sammanklämda til! vanstäldhet. För Ceylons och javanesernas inbyggare äro hvita tänder vidriga. Visserligen finnes hos vildarne en tillstymmelse till gymnastik, ty behofvet af rörelser föreskrifves af sjelfva instinkten, liksom glädje, ysterhet, vrede och dylika sinnesaffektioner till sin art af aktiv beskaffenhet, yttrar sig synnerligen hos vildarne ofta af våldsam natur; men några för uppfostran lämpade, och för dietetiken afsedda eller skönhet framställande rörelser söker man förgäfves hos folk, som stå utom civilisationen. ; Grekerna förlade gymnastikens tyngdpunkt uti uppfostran, och härigenom sänkte sig gymnastiken hos dem till allmänheten, vinnande ett förtjent förtroende och ett värdigt anseende. Grekerna uppfattade den ej blott från den negativa ständpunvkten, att undanrödja hinder för en kroppslig utveckling, utan sågo i densamma ett kraftigt medel, som hand i hand med naturen, förmådde utbilda helsa, skönhet och medveten lifskraft. Men ännu innan iden till den mediceiska Venus eller Apollo Bellvedere kunde ingå i konstnärns fantasi måste den andliga odlingen hos folket hunnit middagsljns. Ett starkt och vackert sligte måste bo på en gifmild jord och under en nådig him mel inzan Venus kunde förkroppsligad framträda och gifva en gudomlig återglans af harmonisk lycksalighet i fulländade former. Må man gerna medgifva att det var skön konst, som hos grekerna förädlade gymnastiken och befryndade den med sig, men lika villigt m: man tillstå att den sköna konsten i sin tur drog fördelar utaf gymnastiken. De grekiska konstnärerna lefde ej i molnen eller försjönko i trånande månskensdrömmar; de tillhörde med sitt slägte jorden och lefde i verkligbeten. Ösat såg formen och muskelspelet vid de gymnastiska rörelserna: öfvermått i ett, och för litet i ett annat var ett brott; klumpiga och osköna rörelser voro lika motbjudande för ögat, som en falsk ton stör ett musikaliskt öra. Nyckfullheten hos våra dagars mod fick ej göra sig till herre öfver känslan för ett lagom, eller smakens renhet; kläder fingo väl hölja, men ej dölja kroppsformen. Må vi ifrån denna sköna verld? vända oss till vår egen och vår gymnastik. Gymnastiken är hos oss en dyrbar. egendom; men föreställningen om dess inflytande såsom uppfostringsoch helsomedel måste med öfvertygelsens värme gripa ej blott en och annan, utan hela nationen, såvida den i välsignel-erikt mått skall kunna tillgodogöra sig densamma. Den är i ordets egentliga mening praktisk, och man kan säga att dess uppgift är att införlifva sig med verkligheten. 5 Verkliga lifvet fordrar att man skall stå och gå. Det är en känd sak att barnet småningom och stepplande kommer härtill, men det är älven ett kändt förhållande att få personer under deras lifstid lära sig konsten att gå väl. Ej alltid erbjuder sig i lifvet jemna ytor att stå eller gå uppå och nödvändigheten af att balansera inträder. Språng är en modifikation af gående och bildar öfvergången till hopp. Höjd och djup kunna göra språng och hoppförenade till en nödvändighet. Höjder kunna vara stora och af beskaffenhet att de fordra klättring. Inge kroppsdelar tillåta så omfattande och mängsidiga rörelser som armarne, men också hafva lifvets fordringar på dessa de största anspråk, ej mindre inom de olika riktningarne för det egentliga arbetet, än inom det städade sociala lifvet, eller inom kon:tens rike. Kriget tvingar till den hårda nödvändigheten att handtera stick-, huggoch skjutvapen. Genom öfning kan oskicklighet härutinan uppbringas till en konstfärdighet. Häraf framgår tydligt alt gymnastiken har i allmänna lifvet sin urbild, men den måste liksom skön konst förädla och försköna denna