Aftonbladet – 18 januari 1867, sida 2

———— — tigade sig ett blodigt konvolut som inneslöt beviset på hans vanheder och hans förrä. eri, Skola vi lemna kroppen qvar här?? frå gade San Lucar. Nej, yttrade Mortimer, låt oss uppfylla våra ordres ända till slutet,? Må göra.? : I samma ögonblick som två eller tre uta! dem böjde sig för att taga liket och bärs det till en af vagnarne, yttrade en knapp hörbar röst det enda ordet: Vänta!? De fyra åskådarne af hvad som passera vände sig om helt häpna, och blefvo vittner till det förfärliga men sanna uppträde, som v nu vilja beskrifva. Den sårade, döende Ren6 de Luz hade begagnat sig af det ögonblick hans vän ner lemnat honom fri, under det hela de: ras uppmärksamhet riktades på Mauclercs sista ögonblick; Ren6 de Luz släpade sig fram till dennes lik, fattade uti hans hufvuc med ena handen, under det ban stödde sig sjelf med den andra, och närmade sin mun intill den dödas öra: Du skulle tvätta din kind, sade hon, den mannens blod, som slagit dig i ansig tet, Mauclere. Den mannen, det var jag. Du har icke gjort det. Du ljög i det, som i allt annat. Men du har också slagit mig i ansigtet, och hvad du sade, det skall jag göra. Och derpå doppade Rån de Luz sin hanc i Mauclerces blod och beströk dermed der kind, som träffats af Mauclercs handske; i detta skick med kinden röd och. drypande af blod lyckades han genom en yttersta an strängning resa sig upprätt, ensam och utan hjelp, hvarpå han med stolt och klar stämma vitrade: s .