Aftonbladet – 17 januari 1867, sida 3

GILURGID FLHaS UM OU-PEULERUSIVATIVIRIRB VA i dessa taxor: ?Väl säges syftemålet vara att bereda lotearne ersättnivg för lotspingen? hvilken aldrig någon bestridt? och längre ned: Rättvisare vore att om så nödigt pröfvas sätta taxan än högre, men aldrig tillämpa den såvida ej lotsningen-begagnades?. Blott med det förbehåll således att ångfartygen sluppe ifrån den så mycket omordade infartsaigiften? må gerna de amå byråkratiska intressena, om de så pröfva nödigt, utverka ytterligare förhöjning ilotstaxorna. Uti artikeln n:r 2 heter åter på ett ställe: Då regeringen straxt efter 1857 rs kris, den 4 Maj 1858 med 50 procent förhöjde afgifterna till lots-, fyroch båkväsendet, alldeles som om sjötrafiken ej tidit af handelekrisen uten endast lotsarne och fyroch båkväsendet, så bevisar detta att regeringen ej bekymrat sig om sjöfarten, utan låtit sig ledas af lägre euktoriteter som synas hafva motsatta intressen.? Något hvar torde minnas huru vid den omnämnda tidpunkten, eller åren 1857 och 58, de betydligt ökade lefnadskostnaderna och löntagares jemförelsevis små inkomster gaf anledning till en nästan allmän och billig förhöjning 13) af de sednare, och att regeringens omtanka härvid äfven kom att sträcka sig ända ned till lotsarne, iorde väl icke böra gifva anledning till klander af någon annan än den som förfäktar motsatta intressen?. . I de fall då uppassningen bestrides af lotsarne på längre afstånd från deras hem, för att möta från sjön ankommande fariyg, har från äldre tider tillbaka ansetts att dem bör beredas en något större motsvarande inkomst än taxorna tillerkänna öfriga vid inre gegelleder liggande lotsplatser. För detta ökade anspråk på dem erlägges npumera den s. k. infartsafgiften; vore det enligt artikelförfattarens åsigt rättvisare att i stället öka taxorna, så kunde visst derigenom dessa lotsar vid yttre inloppen beredas nöjaktig ersättning utan infartsafgift, men huru öfverensstämmer detta med segelfartygens intresse? 14) De kunna mindre undvara lotsar, beroende som de äro af vindkast i trånga och krokiga farleder, men genom taxornas förhöjande skulle de komma att betala högre lotspengar genom alla lotsleder. I sådant fall Pförqväfves ej sjöfarten af taxor? blott den relstift obetydliga infartsafgiften kunde försvinna. gen att icke taxorna ändrades i sammanbang med förordningen angående förändradt I mätningssätt af fartyg, och vill häruti finns en sällspord likgiltighet för sjöfarten åregeringens sida?.. Om afsigten med det föränära nätningssättet varit att mera allmänt : få fartyg, påförde ett hort lästetal, så är enmärkningen alldeles riktig, men artikelförfeitaren medger sjelf att hvad propellerångfartyg beträffa , hvars former nöärmare likna segelfartygs, torde det nya mät niogseättet hafva gifvit ett noggrannare resultat?; vi kunna tillägga: stundom gif-l Artikelförfattaren förebrår äfven regerinvit ett fördelaktigare resultat, emedan enl. del af dessa fartyg blifvit uppmätta tilll. mindre lästetal än efter gamla mätningssättet. Häraf kan slutas att för det storal. flertalet af fartyg, eller fartyg med nå got fylligare former15), det nya mätningssättet ändå ej måtte lemna så särdeles afvikande resultater från det gamla, framför hvilket det dessutom har andra fördelar, hvilka utgjort egentliga anledningen till dess uppkomst. Följderna af det för hjulångfartygen i allmänhet öfverdrifvet höga lästetal som ba torde väl genom någre undantsgsföres) delse framställning härom göres, men. anledningen till dessa missgynnande resultat får man helt och hållet tillskrifva ofullkomligheten af alla menskliga företag. BSvärigrifter kunna mildras 16), i hän. heten att finna en mätnvingsgrund tillämplig för ella certer fartyg har visat sig vara lika stor i andra länder, och kiagan öfver för hög lästetalsberäkning, med mer eller min-! dre skäl, har man väl ingenstödes lyckats förekomma. De af oss förut antydda egentliga orsakerna till förluster för en del äldre ängbåtsbolag, kunna ej förnekas eller vederläggass;l. värdet af deras fartyg måste förminskas till följd af nu inträdda förhållanden 17), och svå12) Bevisar ej detta nödvändigheten att öfversätta berörde författning på svenska, då i den ena peragrafen tydligen står att fyrar och båkar underhållas på kronans bekostnad, och i en annan paragraf att samma inrättningar skoia underhållas genum taxor å sjöfarten. 13) Det förundrar icke osg, att den på rop om löneförhöjning fördelaktiga konjunkturen begagnades af lotsverket, men regeringen hade bort hyea omtanka för den allmänna trafiken och ej blott tillgodoseit en tjenstepersonal, obekymrad om en kris, så svår ett många fartyg hela året 1858 fingo ligga outrustade. Ingen bekymrade sig om de befälhafvare och det sjöfolk, som blefvo utan arbete, Taxor utskrifvas i gemaken utan att bevärdiga allmänna rörelsen med ettögonkast genom fönstren. 14) Inga stridiga intressen förefinnas emellan seglande och ångtartygen. Framdrifningssältet betingar icke några företrä-! den. 15) Ganska riktigt har ett för detta fyrfortyg, benämdt Cyklopen, blifvit förvandlat till ängbåt och benämndt Arthur, och detta ideal af en herrlig konstruktion har af det nya roätningssätiet haft relativt dert största fördelen. 16) Det är godbetsfullt att genom undantags föreskrifter förklaras sig vilja mildra det, som man borde helt enkelt slopa. Om mätningsförfattaingen varit mindre orättvis för propellerfartygen, så kan detta icke lända till någon ursökt att tillämpa densamma på hjulångfartygen. Man förklarar ganska öppet och erkänner att den icke duger, men under det att man funderar på de ifrågasatta Pundantagsföreskrifterna? och äfven om kro nan återlemnar obilligtvis uppburna af gifter, så hafva under tiden de flesta småstäder uppskörtat sjöft ten genom den j