Aftonbladet – 17 januari 1867, sida 2

klass, utan om dei antal åldersklasser, som behöfdes för att bilda det första up bådet eller den egentliga armen, och någon lottnipg behöfdes således icke. Han tillstyrkte adressförslagets antagande oförändradt. Notarien Lindbohm befarade, att man genom den föreslagna organisationen skulle blifva i såknad af gamla soldater; framhöll några betänkligheter mot indelningsverkets indragning och citerade landtförsvarskomitåns yttrande om den indelta soldaten och den kärlek till fäderneslandet, som man kunde förutsätta hos den som frivilligt tagit krigstjenst. Friköpning vore ej så förkastlig som man påstått, då .derigenom man blefve qvitt en hop fega, som kunde skada armens duglighet. Jemlikheten trodde han ej främjas genom folkbeväpningen ; den vore oberoende af denna och hvilade på förnuftets eviga principer. På dessa skäl fann sig I talaren ej kunna biträda den föreslagna meningsyttringen. Hr Meyerberg svarade härpå, att enligt hvad allmänt kändt vore, det. oftast icke är kärleken till fäderneslandet, utan kärleken till Stina eller Greta, som förmår den indelta soldaten att välja krigareyrket. Hvad den indelta armens minnen beträffade, finge men ej glömma, att Sverges ärorikasse tid l inträffade innan indelta armen fanns till. Frib. Liljenerantz betygade hr Lindbohm gin tacksamhet för det han fullständigat hans J uppfostran. Han hade visserligen förut läst svenska historien, men först genom nämnde talares yttrande erfarit, att bland svenskarne funnos en mängd fega, som borde utgallras från antalet af fosterlandets försvarare. Sedan härefter öfverläggningen förklarats slutad, blef på framställd proposition adressförslaget enhälligt antaget, mot blott ett eller två nej. Derjemte uppdrogs åt styrelsen, att draga försorg om adressens offentliggörande och des3 delgifvande, på sätt styrelsen finlämpligast, åt skarpskytteföreningarne i riket. Adressen lyder sålunda: Då frågan om nationalförsvarets ordnande snart torde ånyo blifva föremål för statsmakternas pröfning, tillita sig Stockholms frivilliga skarpskytteförenings medlemmar, att rörande denna stora angelägenhet vördsamt framställa sina åsigter och önskniogar till regeringens och folkombudens behjertande. I likhet med tusentals landsmän på andra orter hafva denna förenings medlemmar, af liflig öfvertygelse om otillräckligheten af de försvarskrafter, som den nuvarande arm6organisationen erbjuder fäderneslandet, blifvit föranlåtna att frivilligt öfva sig i vapens bruk, för atf derigenom göra hvad på dem kunnat ankomma, att öka antalet af de armar, som skulle i farans stund vara redo att söka skydda landets frihet och oberoende. Ett uppmärksamt aktgifvande på förI hållandena har emellertid låtit dem inse, att äfven med det tillskott af krafter, som en frivillig folkbeväpning lemnar, kan landet icke anses så betryggadt som det kunde blifva genom ett fullt ändamålsenligt ordnande af de krafter, som landet nu egnar åt sitt försvarsväsen, i förening med dem, som dess söners fosterlandskärlek ytterligare kunde erbjuda. Stockholms skarpskytteförenings medlemmar hafva derför funnit sig af sin fosterländska pligt manade, att oftentligen uttea sin öfveriygelse om den oafvisliga nödvändigheten af försvarsväsendets skyndsamma och. fullständiga reorganisation på sådant sätt, att det må erbjuda största möjliga trygghet i farans ögonblick, utan att under freden uttömma nationens krafter och tillintetgöra det allmänna välståndets utveckling. Utan att våga ingå i enskildheterna af den organisation, som må anses kunna lösa denna dubbla uppgift, tro de sig dock böra uttrycka den åsigt, att till vilkoren för uppgiftens lyckliga lösning hörer: att försvaret ordnas på folkbeväpningsgrund, så att hvarje vapenför man, som icke är af statens tjenst derifrån ovilkorligen hindrad, mä vara pligtig och öfvad att deltaga i landets försvar, utan att någon må kunna friköpa sig från denna pligt eller genom lega öfverflytta den på någon annan, och utan att fäderneslandets försvar göres till en börda, som drabbar den ene, men ieke den andre; z att, bland de värnepligtige, de iörsta åldersklasserna, till behöfligt antal, bilda den mobila armån, samt alla de öfriga en för lokalförsvaret afsedd landstorm eller nationalgarde. Då ingen kan veta huru snart fosterlandet behöfver taga sina försvarskrafter i anspråk, bjuder omsorgen om dess väl, att här ifrågavarande stora angelägenhet må snart bringas till afgörande. Någon längre tid måste dock nödvändigtvis förflyta innan den nu befintliga armå-organisationen hunnit, genom efter hand skeende indragningar, lemna plats för en ny af den beskaffenhet, som här ofvan blifvit antydd. För att emellertid äfven under öfvergängsperioden, och så skyndsamt som möjligt, öka landets försvarskraft, torde de delar af pianen, som utan hinder af bestående förnållanden kunna genomföras, böra utan uppskof sättas i verket. Detta synes lämpligen kunna ske i afseende å landstormen. Skarpskytvo. öreningens medlemmar, som anse skarpskytteru. 19eR hafva ådagalagt, att den för ea landstorm nu. 2 OfMing Kan vippa gas befolkningen utan att y.— z tillåta sättningar derför behöfva försummuar, NES sig derför slutligen uttrycka den önskan, ait landstormen måtte ofördröjligen upprättas och beväpnas samt erhålla en så fast organisation, att den i farans stund är fullt disponibel för sitt ändamål, på samma gång som under freden bibehålles åt-dess särskilda afdelningar så mycken sjelfbestämmelserätt och sjelfstyrelse, som äro förenliga med militärisk ordning,. RETAANE TEATER. Emile Augier synes ha satt såsom sin uppgift att i dramats form för samtiden LR a ggg TR ORT ORO PNL? SES SIE pe LS RRD Re 8