Aftonbladet – 17 januari 1867, sida 2

En meningsyttring från Stockholms skarpskytteförening ifråga om nationalförsvare:. tockholms skarpskytteförenin2as samtliga medlemmar voro i går afton af föreningens styrelse kallade att sammanträda å Nedre börssalen, för att öfverlägga rörande ett inom styrelsen väckt förslag om aflåtande af en adress från skarpskytteföreningen, uttryckande de bland föreningens medlemmar rådande åsigter i fråga om försvarsväsendets ordnande. Sammanträdet var mycket talrikt besökt och förhandlingarne leddes af styrelsens ordförande, kommendören Egerström, gom inledde dem med en framställning om sammanträdets ändamål samt med en erinran derom, att föreningens styrelse redan under föregående år offentligen, i sina årsberättelser och i motiverna till föreningens öfningsplan, uttalat den åsigt, att skarpskytteföreningarne borde upprätthållas och utvecklas intilldess de hos nationen alstrat: en sådan anda, att öfvergången från en frivillig till en i lag stadgad folkbeväpning kunde åvägabringas. Det nu å bane bragta förslaget utvecklade närmare denna tanke och var ämnadt att i sin mån utgöra en erinran derom, att denna stora angelägenhet icke längre borde undanskjutas, utan så skyndsamt: som möjligt bringas till afgörande. Styrelsens sekreterare, notarien Lundqvist, föredrog det förslag till adress, som styrelsen heslutit för föreningen framlägga. Litteratören Ekgren uppträdde derefter och yttrade sig för antagande af den framlagda adressen, hvars särskilda punkter han närmare utvecklade och motiverade. Framställningen mottogs med lifligt bifall, vittnande att de i adressen uttryckta åsigter med värma omfattades af föreningens medlemmar. Skolinspektorn Meijerberg förklarade sig äfven till alla delar gilla det framlagda adressförslaget, och påpekade särskildt, ait den folkbeväpning, som deri påyrkades, icke blott vore af vigt med afseende på betryggandet af fosterlandets frihet och sjelfständighet, utan att den äfven hade en stor social betydelse, såsom en m ktig främjare af jemlikheten mellan medlemmarne af de olika samhällsklasserna. Talaren berörde vidare frågan om lämpligheten af en sådan meningsyttring från skarpskytteföreningens sida, som den ifrågavarande. Han hade hört denna på ett och annat håll dragas i tvifvelsmål; men han ansåg för sin del, att det värfvad genom de uppoffringar de gjort för att blifva i stånd att deltaga i landets försvar, att i denna fråga utiala en mening, utan att det till och med var deras pligt att så göra. Om i en framtid fosterlandet skulle hemsökas af olyckor, som kunnat förebyggas derest försvarsväsendet varit ordnadt på ett ändamålsenligare sätt än för närvarande, huru skulle man med lugnt samvete kunna bära medvetandet att hafva antingen af likgiltighet eiler af feg räddhäge låtit afhålla sig från att uttala ett ord i denna stora angelägenhet. (Lifligt bifall.) Talaren tilistyrkte adressens antegande och dess meddelande till samtliga öfriga skarpskytte föreningar i riket, samt slöt med uttryckande af en önskan, att närvarande officerare måtte uttala sina åsigter i ämnet samt att en händelsevis tillstädesvarande medlem af skarpskytteföreningen i rikets andra stad, ville meddela någon underrättelse om tänkesätten rörande denna sek på den ort han tillhörde. Redaktör Hedlund från Göteborg uppträdde med anledning af denna interpellation och uttalade sin glädje deröfver att depna adress, som han i sllt väsentligt gillade, hade blifvit bragt å bane och Ilyckönskade Stockholms skarpskytteförening till det hedrande initiativ hon i detta afseende tagit. Fråga hade i Göteborg varit å bane man och man emellan att der åvägabringa någon dylik meningsyttring, men då man erhöll underrättelse att en sådan förbereddes i Stockholm, ansåg man sig böra afvakta det beslut, som här kunde fattas. Tal. gillade förslaget, att delgifva adressen åt öfriga skarpskytteföreningar, med någon inbjudning till dem, som i hufvadsak dela de deri uttryckta åsigter, att biträda densamma; men han trodde det vara önskvärdt att ett upprop att i denna frå a yttra sig utginge till hela svenska folket. (Bifall.) Pedan talaren derefter uttalat sin äsigt om den orofattning i hvilken han trodde att en landstorm kunde till en början organiseras, förklarade han sig skola till det samhälle han tillhörde bringa underrättelse om den känsla af aktning han erfarit för den förening, hvars så talrikt bivistade sammanträde det beredts honom tillrälle att öfvervara. Föreningens or verbefälhafvare grefve Adlersparre tillkännagar, of han semi den kunna biträda en delaf den tra sen, och att ban således, i beträkmde af den stämning han funnit hos församlingen rådande, torde komma i minoriteten. Han hade städse hyst den största aktning för den känsla, scm framkallat den frivilliga beväpnisgen och för den, som föranledt önskningarne om dennas ingående i lagliga former. Men man borde undvika att skjuta öfver målet. Talaren ansåg, att man borde inskränka sig att tala om skarp skytterörelsens öfvergång till lagliga former, men ej vidröra frågan om armens organisation. Grefven uppläste ett kontraförslag till adress, i hvilket intet yttrande rörande armen förekom, men deremot i afseende å landstormen framlades mera detaljerade förslag. Slutligen yttrade grefvea några ord om förhållandet med friköpningen här och i Frankrike, meddelande några upplysningar buru man i sistnämnde land genom friköpningen skaffar sig tillsängar att anvärfva gamla soldater. Trodde öröfrigt, att då fråga blir att uttega en del af en åldersklass, bästa medlet att bestämna hvem som skall gå fri vore lotining. Frih. Liljenerantz upptog till besvarande len siste talarens anmärkningar. Han hade! CG icke blott var skarpskyttaraes rättighet, förER En sank os Ar te JR OT NR. RR JR JR JR FR fen Kr FR FAR nt Apr je TN ARA Hr JA OR FR MAT ET hä Kg 6emMmM NM AYG Ma -—fr git ve st