Aftonbladet – 15 januari 1867, sida 3

I Ara a ot STL RR Re Rd det skulle måhända vara bedröfligt intres sant att veta, huru många som hefva sir sfer af känslor hufvudsakligen begränsad in om de nyssnämnda. Vidkommande slutligen kunskapsförmågan -)så är skiloaden mellan menniskan och dju jren i viss mån tydligare. Desednaresakn , nemligen helt och hållet hvad man hos der förra kallar förnuft. Men låtom oss fort i lsätta jemförelsen!... Att de flesta djur se. I höra, hafva känsel, lukt och smak, lärel ingen bestrida, och om ett och annat djur. slag skulle sakna något af dessa fem sinnen, så är förhållandet detsamma med flera menniskor; och om något djurslägte skulle ega ett visst sinne i mycket lägre grad än I I menniskan, så hafva åter andra djurslägten ;landra sinnen (t. ex. hunden lukten, örnen Isynen) vida starkare. Att djuren för öfrigt, likasom vi menniskor, ej blott uppfatta de yttre föremålen, medan de äro närvarande I för sinnena, utan äfven bibehålla bilder af ; föremålen i medvetandet och i minnet, viIsar sig dels uti igenkännandet af personer loch ting som de förut sett, dels i den ännu märkligare företeelsen, att vissa föremål hos Idem framkalla föreställningar om ganska allmänna egenskaper och verkningssätt, till ex. åsynen af en menniska försecd med skjutgevär, med käpp 0. s. v.; — att djuren drömma, att de ej blott hafva förmåga att förstå hvad som omedelbart gagnar eller skadar dem, utan till och med att menniskan kan göra för dem sin vilja begriplig; — allt detta är ojäiaktiga fakta och vittnar om den frändskap, som äfven i detta hänseende, eger rum mellan menniskan och djuren. Å andra sidan, huru bristfällig är icke äfven menniskans kunskep och vishet! Huru föga är det ej som hon ken fullt förklara! Och huru lång tid har hon dock ej behäft, blott för att hinna till den ståndpunkt i vetande, hvarpå hon nu befinner sig! Alltså, olikheten med. djuren är dock ej så stor, att det skulle vara helt och hållet omöjligt att, för att så säga, från deras synpunkt betrakta och bedöma menniskens handlingssätt emot dem. Men måhända vinnes målet lättare, om vijemföra menniskan, sådan hon vu är, med varelser, hvilka vi kunna tänka oss såsom lika mycket upphöjda öfver henne, som hon är det öfver djuren. I vår fullkomlighet ligger åtminstone intet hivder härför; ty den är för visso icke större, äv att otaliga väsenden i stigende grader af fullävdning kunva få godt rum mellan oss och den högste. Tänkom oss således, att här på jorden uppträdde ett slägte, som vide öfverträffade oss 1 själsförmögenheter, som genom en djupare och mångsidigare känne: dom om naturens krafter och lagar samt genom öfverlägsen slughet vore i stånd att tilliotetgöra vårt berravälde. Tänkom oss vidare, att detta öfvermenskliga slägte fonne behöfligt eller åtminstone nyttigt och beqvämt att för sin räkning begegna sig afej blott naturens -medvetslösa alster och de oförnuftiga djuren, utan äfven menviskan sjelf. Tänkom oss då, att vi sålunda tvingades att långt öfver våra krafter med suckan och vända arbeta, på det att de öfvermenskliga måtte kunna lefva så mycket beqvåmare, och att vi till lön för värt arbete oupphörligen nöd. ades utstå almöjlig misshandling och lida all upptänklig brist — alt vi äfven måste lemna våra kroppar till samma högre slägtes föda, och att slagtbän ken för oss gjordes så pinsam som möjligt — att de bland oss, som ej kunde tämjas, utan föredroge attide vilda skogarne sjelfva förskaffa sig ett torftigt uppehälle framför alt emottaga ett tvunget nådebröd nr A sina förtryckares händer, uppsökt.s med tillhjelp f blodhundar. fatt sönderslitas af dessa eller tjena till skott tefla för mindre skjutkunnige och således, illa träffade, måste i brist af all vård dö af sår eller uppätas af rofdjur — att vi lefvande sönderstyckades, för ait bereda det högre slägtet tillfälle till intressanta anatomiska observationer — att de ibland oss, som kunde vara skapelsens herrar hvarken till nytta eller skada, blott för ro skull grepos, pinades och lemlästades, samt att, om någon vågade häremot höja en klagan, våra förtryckare med allvarsam min och högtidliga åtbörder gåfve till svar: ?Vi äro uttryck af den högsta fullkomlighet på jorden; vi ega en oändligt djupare och vidstäcktare kunskop än I; det sköna, det sanna, det goda, . ed hvilken klarhet står icke allt sådant för vär uppfattning emot för eder? För oss öppnar religionen en helt annan blick in i det eviga än för eder. Med ett ord, vi äro den store Gudens afbilder, och derför är eder klagan, edert tal om rättvisa och billighet en galenskap.? Hvad skulle vi då om vessa skapelsens herrar tänka och säga? Jo, viskulle tänka, och det med all rätt, att så långt som våldsverkaren står under den, hvars ätt han krängt, lika djupt hafva dessa våra förtryckare, trots de stora gåfvor, hvarmed de af försynen blifvit utrustade, sjunkit under oss; och vi skulle i deres skryt öfverädelhet och likhet med den Högste endast . finva en kolossal lögn, ett gudahädande hån. Men det är öfverflödigt att vidare fullfölja dessa jemförelser — det är i sanning icke me t för den: lidande partens skull, det är äpnu mera för meaniskans egen, fom det är af atörsia vigt att verksammare åtgärder än hittills mot djurens misshandlande, varda vidtagna; ty så länge det hör till ordnin. i gen, att det stora fertaiet, vare sie i töljd ef vana eller kä slolöshet. är i stånd att med kallt-blod vlöfsa eller åtminstone med I kglltivhot se dylikt, så skall deruti ligga en städse flödande källa till sjelfviskhet och hårdhet äfven i förhållande till medmennitckor, och det skall ofelbart bidraga att förqväfva de ädlare känslor, hvilkas näring och omvårdnad är ett väsentligt vilkor för vårt slägtes sanna framåtskridande. Härmed vilja vi alldeles icke underskatta virdet af hvad lagsliftningen redan gjort till djurecs skyddapede, och det är oss väl bekant, attflereslädes denna lag tillämpas ett sätt, som icke lemnar rum för någon befogad anmärkvinvg. Men utom det att de nu gällande straffbestämmelserna torde vara alltför lindriga är det, såsom redan ofvan blivit nämndt, ett faktum, att på många orter det ser ut som om någon lag mot djurplågeri icke funnes till. Olikheterna i detta hänseende kunna här:öra af mångahanda orsaker: först och fråmst af vederböranse åklagares och domeres olika åsi.ter om gränsskilnaden mellan det tillåtna och det förbjudna djarplågeriet; ännu mera måhända af deras olika nit. men åfven tilläfvanture at andra Arca. byt Tr et RA a JE