Aftonbladet – 15 januari 1867, sida 3

218a vore djurens ode visserligen langt Mrar . -— vyer r j j detsamma som det nu är. Måhända skull det då kunna i vissa fall gå till en motsat ytterlighet — att döma af de alltför ömmt omsorger, hvarmed vi se omtyckta ?husdjur, en fågel, en bund eller, i anspråkslösaste fall, en katt öfverhopas af sin matmoder. Men samma matmoder kan likväl på andra områden, der fördelen, nöjet eller beqväm. ligheten göra sina intressen gällande, handla väsentligen olika, och äfven den mest känslosamma qvinna torde sällan finna någon betänklighet vid att t. ex. låta fisk fjällas och läggas i grytan lefvande, i stället för att först antingen låta honom dö eller ock slagta honom, hvilket lärer kunna ske genom ett enda välafpassadt knifstygn. Frågar man vid ett sådant tillfälle, om det ej måste förorsaka fisken fördubblade plågor, då han fjällas och inelfvorna utslitas ur ho nom, medan han ännu lefver; och — då denna fråga vanligen stumt bejakas — hvarföre sådant ändock af matmodren i huset tillåtes eller till och med ganska ofta sker på hennes uttryckliga befallning, så får man till svar, icke att fisken, sålunda behandlad, lemnar ett drygare eller sundare mnäringslämne än annars, utan på sin höjd, att den Ismakar något bättre; och detta svar gifves i de flesta fall med den naivaste likgiltighet i verlden, liksom vore en något ange nämare smak — äfven om detta föregifvande ej bade sin grund i en tom inbillning — ett tillfyllestgörande motiv för ett dylikt Tförfarande, och liksom ej hvar och en skulle veta att ?:0 af all den fisk, som med största begärlighet och belåtenhet af oss menniskor förtäres, en god tid varit död, innan den ens kommer i kökspersonalens händer. Ett annat af kökets mysterier, som lika litet låter försvara sig, är att kräftor — såsom ännu i dag flerstädes sker — kokas på det sätt, att de lävgas i grytan omedelbart hvarigenom under vattnets emåningom tilltagande upphettning en vida långsammare och tillika pinsammare död beredes dem, än om de icke förr läggas i grytan än vattnet kommit i full kokning, då de i ett ögonblick upphöra att lefva. På okunnighetens räkning kan detta i hög grad tadelvärda djurplågeri svårligen fkrifvas, Snarare härrör det af ren vårdslöshet i förening med den fullkomligaste likgiltighet för de varelsers smärtor, öfver hvilka man menar sig ega så gränslösa rättigheter, att man ejbehöfver visa ens en skymt af mensklighet emot dem. Det är likväl ingalunda på bibeln man vanligen söker stödja menniskans rättigheter i förhållande till de öfriga ekapade varelserna; dels veta nemligen de flesta ej hva? bibeln härom har att säga, dels och framför allt känner man instinktlikt att den behandling, man låter djuren erfara, aldrig skulle inför Gud, ännu mindre med hans eget ord, kunna rättfärdigas; att dessa rättigheter, tolkade i kärlekens och mildhetens anda, skulle få gränser, som vore för menniskan i hög grad ovälkomna; med ett ord, at: hvarje af Gud förlänad tvångsrätt är åtföljd af en motsvarande kärlekspligt. De skä. man alltså, om öfverhufvud nögra sådana anföras, får hörs, äro hemtade från annat håll och kunna sammanfattas i de tvenne å ena sidan menniskans bestämmelse, hennes öfverlägsenhet i afsc ende å kunskap, vilja och känsla; å den andra djurens förnuftslöshet, i följd hvaraf de måste blindt lyda sin besegrare och herre. Dessa rättsgrunder, som egentligen utgöra en enda, äro synnerligen omtyckta, och huru kunde det vara annorlunda? De smickra menniskans fåfänga, de sätta ej den ringsste gräns för hei..x godtycke, och om de också icke bevisa hvad de skulle, så röja de åtminstone hvad man vill bevisa. Hvem inser väl icke att den rätt, man sålunda åberoar, icke är någon annan än styrkans rätt! an undviker helst att uttala det rätta namnet, men saken väcker ivgen anstöt. Hvad vilja annars de vackra fraserna betyda? Ingen bestrider ju att djuren saknpa reflexion och att de således måste blindt lyda siva beherrskare ; men att fordra lydnad af dem är väl ej detsamma som att misshandla dem, att tvinga dem till sådant som strider emot deras natur eller öfverstiger deras krafter? Hvem sätter i fråga menniskans ojemförligt högre bestämmelse; men deraf följer väl ej att hon skall vara de mindre begåfvade gr eledtnas plägoria att hon skall behandla Gem så, son om hon alldeles icke hade nå gon annan bestämmelse än den lumpnaste egennytta, der hon ej till och med ledes af en ännu sämre dritkraft, skadelusten? Vill man vara uppriktig, så mäste man tillstå, att menniskan visserligen gerna hör telas om sina företräden framför djuren, så länge det blott smeker hennes högmod; men deremot har en alldeles otrolig förmåga att göra sig döf, då slutföljderna börja tala om pligter, som dessa företräden måste medÖra. Det är en rigtig grundsats vid allförnuftig lagskipning, att båda parterna böra höras, innad någon dom fälles. Sällan framställer remligen encera parten sin sak så, som den framsiår för den andra eller för en helt och hållet främmande pereon, Na turligtvis är förvridningen ofta afsigtlig, men icke sällan torde den ock bero på verk lig oförmåga att fullkomligt försätta sig i en annans läge och betrakta tvistefrågan äfven från det motsatta intressets synpunkt. Att menniskan alltid fått rätt mot djuren, eller snarare, att hon aldrig fält orätt emot dem, är helt naturligt, ty det är endast menniskan som fått framföra ein talan; den andra parten har aldrig blifvit hörd och har icke ens kunnat höras. Ville man bilda sig en föreställning om hura menniskans förfarande mot djuren räiteligen bör bedömas, så borde man försöka tänka sig huru djuren sjelfya mäste uppfatia deteamma, om de hade förmåga att reflektera deröfver. Då skilnaden mellan menniska och djur är stor och väsentlig, mäste visserligen försöket för den förra att försätta sig på det sednarsståndpunkt möta svårigheter. tom endast till en del kunne ölvervinnas. Så betydlig är emellertid icke denna skilnad, som man föreställer sig. Af de tre hufvudpunkter, som kuvna läggas till grund för en jemförelse, nemligen viljan, kunskapsförmågan och känslan, företer den första endast alltför stora likheter: allesammans, menniskor såväl som djur, söka de sitt eget bästa på andras bekostnad eller icke, allt efter ometändigheterna; på det ena sättet eller på det andra, allt elter olika förmåga att uppefter det man dithällt det kalla vattnet, 4 0) pt bete on RN ÅA KR RR JM EA nn mn Tk I ter Me mar Ke BR