Aftonbladet – 12 januari 1867, sida 2

år köpa för långt större fel än de nu beörda. Förtjensterna hos detta arbete — såsom vars bästa del nu ifrågavarande band an-!G es — ha deremot en så stor karakter, a!t leras behöriga värdering torde falla sig vårare än upptäckandet af dess tel. Att å makt med och förarbeta en sådan bråte f material, som författaren här haft under fu ina händer, att göra detta och derunderlun cke förlora anden, vittnar om en kraft, re ådan blott få ega. Detta måste framför yr lt framhållas som detta arbetes förstalde örtjenst, att det alltigenom har ande; man de nå säga hvad man vill om det, men andeli attigt, tråkigt, torrt, är det icke, alltlefver Ib ör denne författare, ingenting är så inne-ld hållsfattigt, att det ej; af honom, liksom lfr stenarne, som Deukalion och Pyrrha kastade l or bakom sig, uppkallas till lif och tillvaro. ta Hvar och en, som sysselsat. sig med äldre oc svensk litteratur, känner huru kärf och motsträfvig första beröringen dermed är — lst hvarvid vi anmärka, att vi säga första, tylal om man öfvervunnit detta ursprungliga inlo tryck, belönas man sednare på ett oväntadt!A sätt af andra af bättre art. Det är medlli den äldre svenska litteraturen, som medlkr det svenska landskapet — om båda blott ilsl allmänhet taladt — sedt från de allmänna lt stråkvägarne, har det sednare visserligen (e ingenting sublimt, som lyfter, eller skönt,ln som hänförer; främlingen, som under enje höstgrå himmel färdas fram bland dessajtc ständiga upprepningar af temligen lågalv berg, af barrskog uch björkskog, små sjjarb oeh torftiga menniskobem, skall helt san-la nolikt finna det hela blott enformigt. Men lic för den, som längre umgås med denna na-In tar, som afsides från sträkvägarne fördjupar sig deri, her hon att efterhand uppdaga många gömda behag, som vinna ens hjerta. — — Menniskan är ett sent begrepp i historien, sade Geijer, personligheten är ett äonu sednare. Enkannerligen i vår litteratur vägar det personliga sig först sent fram. I stället för att träda upp sjelft, med sina förhoppningar och sina sorger, sina förmågor och sina begränsningar, underordnar sig subjektet här, i denna litteraturs äldre skeden, det yttre sakliga, eller, såsom öfversättande, imiterande o. s. v. andra personligheter, som ivom andra kulturer vun: nit erkännandets prestige. Finnes det derföre ingenting personligt i denna samma äldre Jitteratur? Detta vore dess mera oväntadt, som den till så stor del är ett verk af de ädlaste personligheter i vår hi storia. I och med det, ati den vore opersonlig, -ore den ock i samma mån ointressant. Men det sednare är den icke, såsom man finner det, då man närmare studerardq den; det finnes personligt der, men alltidl) liksom inkognito för sig sjelf — hvari till-!( lika just ligger ett af denna litteraturens s egendomligt rörande behag. Dessa dragli G 1 4 1 6 mulen ng rs.oosstrsnrmsram deraf, hvilka oförmodadt springa fram, säsom t ex. i rimkrönikorna, der, midt under den entonigt framrullande floden af historiska relationer, enstaka toner klinge, som vittna om ati man icke har blott en annalist för sig, utan en menniska medlmenskligt klappande hjerta, ha just genom j1 sin fullständiga oafsigtlighet något högst! tilldragande, i sin isolering något af blommor på steppen. — Hr :ieselgren vet att så till sägandes älska fram dylika undangömda saker; han vet att se det lilla i det storas ljus, iderna i deras oigenkänliga förklädningar, det allmänna i företeelsen, och så gilva det liflösa lif, det obetydliga betydelse och det skenbart meningslösa mening. Utrymmet för en tidningsartikel tillåter ! oss icke att redogöra för allt, hvari denna helt öfversedda och stycktals omarbetade? upplaga skiljer sig från de föregående af 1833 och 1847. Författaren har tillgodo-! gjort sig alla under de mellan den: sist. nämnda och föreliggande upplaga fallande 19 årens vetenskapliga vinster, bland hvilka han i främsta rummet anför dem, med hvilka vår äldre litteraturs störste kännare, hr G. E. Klemming, riktat vetenskapen. Äfven hr J. W. Beckman nämnes med tacksamhet och erkännande. Bland-författarens tillägg nämna vi Lasse Lucidor; nu uppdagade verkliga namn. Den olyckligeskalden hette Lars Johansson Humerus och ver son tillen kyrkoherde Johan Larsson Humerus i Lekaryd nära Wexiö. Um hr Wieselgren är specialist i svensk litteraturhistoris, så är B. E, Malmström deremot i Grunddragen af Svenska Vitterhetens Historia, hvarmed den efterlängtade uppla gan af den hädan ångnes Samlade Skrifter inledes, den universelt bildade mannen, som mera af yttre anled ar och sin ställning som akademisk lärare, än till f ljd af särskild vetenskaplig riktning föranledts att befatta sig med äldre svensk litteratur. Han är en finbildad gentleman, som här kommit i ett temligen blandadt sällskap, jemfördt med deras, i hvilkas han eljest var hemmastadd, men bemöter alla med en förekommande hjertlighet, som lika mycket härleder sig af ursprunglig godhet och urbanitet, som af föresats och bemödande. Han har ett vänligt ord åt alla af de understundom något grofva figurer, som defilera förbi hunom, med lätt — ehuru behandskad — hand stryker han dammet, kanske smutsen, af den eller den, och lyfter blott sällan bestraffande ett finger mot en annan. Just derigenom, att Malmström icke är specialist inom den svenska litteraturhistorien, att han icke, som hr Wi selgren, läst sig in i företrädesvis den, eller som Atterbom öfverflödar af mildhet mot den, eller som Hammarsköld behöft läsa sin stil och någon gång sitt omdöme förderfvade på deno, utgöra hans Grunddrag ett supplement till dessa litteraturhistoriker, sädant vi ust behöfde det. Men om Malmström här är dilettant — han skulle eljest icke i allt, som ligger bortom Sijernbjelm, se ett kaos af innehållsoch formförbistring — så är han en dilettant, hvors mästerskap på andra områden äfven på detta varit af inflytande. Genom de mänga profstycken han meddelar, har hans verk tillika blifvit en utmärkt antologi. — Utan alla tidningsrekommendationer beredes väl nu en plats åt B. BE. Malmströms Samlade Bkrifter på hvarje bildad svensks bokhylla. Vi kunna icke sluta törr, än vi uttalat vår hjertliga önskan, att båda dessa arbeten, om hvilka vi nu talat, måtte erhålla