Aftonbladet – 11 januari 1867, sida 3

omöjliggöra snöskottningsarbetet. Hoppet att under den dagen komma vidare var således förbi, ty ingen kunde med åkdon komma från sitt hem mycket mindre åtaga sig att skjutsa. ; På morgonen den 2 Januari erhöllo vi besök af inspektoren, som välvilligt bjöd både de ordinarieoch extra postiljonerna på kaffe och frukost. Derefter tillbragte vi dagen mest som kammarherrar; åtskilliga afsände telegrammer till väntande anhöriga, andra intogo stundom under samtal en liggande ställning med förnyad känsla af jernkramporna, andra voro stundom ute att se efter om j Bore hade lugnat sig. På förmiddagen började en rådplägning på hvad sätt vi skulle kunna undgå att allt för mycket enlita gästfriheten. Under samtal härom uppgaf den ene postiljonen att vi hos en närboende bankarl möjligen skulle erhålla mat till middagen. Mannen, som fanns på stationen, tillfrågades härom och gaf derpå ett jakande svar. Hustrun, som derom underrättades, tillagade åt oss midIdag, bestående af stekt potates och fläsk, smörgås och uppkokt mjölk. Efter middagen erhöllo vi kaffe med skorpor. Här befunno vi oss således ganska bra; husmodren var en vänlig qvinna och allt inom den trefliga varma stugan, hennes lilla verld, vittnade om snygghet och ordning. Äfven här befanns den lilla boningens förnämsta rikedom bestå i flera små barn, allasnyggt klädda, alla med rosiga kinder och glada blickar, allt antydande ett stillsamt och lyckligt hem. Sedan vi återvändt till stationshuset, erhöllo vi åter besök af inspektoren och baningenviören, som tillfälligtvis befann sig på stationen, hvarvid vi af den förre ånyo blefvo bjudna till afton. ?Såvida snöstormen lägger sig och någon möjlighet finnes, hoppas jag att herrarne i morgon skola komma till Falköping, ty tillräckligt antal hästar och manskap är för detta ändamål uppbådadt?, yttrade vår vänlige värd. Med undantag af tvenne, som hos inspektoren erbjödos sängplatser, hvilka voro fullkomligt fria från jernkrampor, återvände de öfriga till väntsalen för att på förut beskrifna rätt tillbringa natten. I samma mån som blåsten och snöyran under natten minskades, ökades våra förhoppningar att det på aftonen gifna löftet skulle gåi fullbordan. Redan tidigt på morgonen, den 3 Jan., började det blifva rörelse kring stationshuset, hvilken ökades i samma mån som hästar, åkdon och manskap anlände. Endast en sakta vind blåste, kölden hade mildrats, men snöandet forfor. Medan pålassningen af posten försiggick intogo de resande kaffe och frukost hos inspektoren.. Det samlade tåget ordnades på sådant säit, att omkring 15 man, försedda med snöskoflar, skulle gå i eten i sluten ordning, för att bana väg, dernäst de 6 hästar, som forslade posten, och sist de resande. Manskapet erhöll befallning att icke lemna oss, innan vi kommo till vär bestämmelse, och den äldste postiljonen erhöll befälet öfver de resande, som tingo tillsägelse att icke skiljas åt, utan följa samma spår. Sedan allt var ordnadt, togo vi samtligen farväl ef vår värd, med liflig känsla af tacksamhet, icke allenast för hans välvilja och gästfrihet, utan äfven för det besvär och den omtanke han haft att befrämja vår fortkomst. Snöskottarne, alla kläddaikapprockar med uppdragna kapusjonger, erbjödo en viss likhet med beduiner, hvilka i sluten ordnipg öppnade tåget; närmast dem följde de 6 lassen för posten samt derefter de resande 2 och 2 i hvarje släda med sina tillhörande saker och en körare till hvarje släda. Så ordnad började den långa raden sitt sällsamma och gravitetiska tåg. För oss, som åkte i en af de sista slädarne, erhöll det hela en påfallande likhet med en karavan i öknen, eskorterad af beduiner. I anseende dertill att marken ej var nog tillfrusen, innan snön kom, måste vi, i likhet med våra fäder, glorvördige i åminnelse, då de anlade sina vägar, hälla oss på höjderna, på det att hästarne ej skulle Jägga ned sig. Detta inträffade dock stundom dels i den djupa snön och dels på de ställen der marken var sank. Till följd af svårigheten att med de lastade slädarne komma fram öfver stengärdesgårdar, djupa diken och steniga backar, hvarigenom slödsrne stundom gingo sönder, mäste tåg. Ordningen i å måtto förändras, att passagerarnes slädar med sitt rörliga lass tillsades att köra före för att bana vägen. Uppe håll måste ofta göras på denna färd. An skulle en snödrifva genombrytas och undanskaffas af förtrupper, än hade en resande fastnat i snön, eller en släda gjort en kullerbytta, eller en häst lagt sig ned — allt detta under ett fortfarande svöfall och ökad blåst. Att dessa ovänliga trakter under vintrer, då Vindsvale vredgad skakar sina vingar, liknar en öken, torde svårligen kunna jäfvas.. Likt öknar iallmänhet hafva de ock icke sällan kräft offer af menniskolif, hvilka förirrat sig och omkommit i snön: På ofvan omförmälda sätt skred dock karavanen småningom mot sitt mål, med stora ansträngningar af både m:nniskor och hästar, så att densamma efter 4 timmårs arbete på 1 mil slutligen hann till Falköpings station. —Jg. pr re