Aftonbladet – 11 januari 1867, sida 3

stora läderväskor och säckar af större och mindre omfång till omkring 4 fots höjd, så att endast en helt liten gång blef öfrig vid ena sidan. Vi voro 7 resande jemte 2 postiljoner, hvilka inom detta inskränkta område nedslogo våra bopålar. Vi egde nu tak öfver hufvudet, och derjemte tillräcklig värme. Men oaktadt dessa fördelar, uppstod snart ibland oss den frågan: Hvad skola vi få att äta och dricka? En rådplägning om denna ganska vigtiga angelägenhet började, och som vi alla hyllade personlighetsprincipen, röstades pr capita såväl vid denna som följande öfverläggningar. Den ene postiljonen föreslog att vi i ett par närliggande stugor skulle försöka vår lycka, såvida vi kunde bestorma och genombryta de barrikader af snö, som Bore behagat uppresa till bemälde stugors skydd, och hvilka han stundligen med frikostig hand förstärkte. Innan uttåget företogs observerades en man som stod på platåen utanför fönstren, och med hvilken vi gåfvo oss i samspråk. Första frågan: om han var boende i grannskapet? blef jakande, i det han utvisade en närbelägen stuga såsom sitt hem. Emellan honom och de resande uppstod nu följande samtal: Hör på, farsgubbe! har I potäter?4 Dä ha vi la såvia vi kan komma te dom för snö.? (En annan resande): Har 1 sill? HJaa.? (En tredje resande, dansk till börden): ?Har di melk?? ?Melk, hva ä dä? Detta öfversattes och besvarades: tJaa vars. (En fjerde resande, från England): Have you bread and butter?? Äfven detta öfversattes och ett jakande svar erhölls. Nu kom den femte frågaren med en för de flesta vinterresande ganska vigtig fråga, hvilken på ren och begriplig svenska framställdes: Kan vi få en sup till maten?? På denna fråga erhölls ett bleklagdt nej till svar. Efter denna underhandling påskyndades mannen att gå hem till sin gumma och bedja henne koka en gryta potates och derjemte icke glömma att framtaga några spickesillar, hvilket tillsammans skulle utgöra middagens piece de råsistance för de nio objudna gäster -hon hede att vänta. Efter en :stunds dröjsmål, så att vi kunde anse anrättningen färdig; anträdde vi vandringen på en omväg, anförda af den ene postiljonen såsom vägvisare, och inträdde, väl inpudrade af snö, i bondens stuga. Denna befanns ej i bättre ekick än att den näsvisa nordanvinden på flera: ställen drifvit spö in famt under sjelfva sängen bildat en liten drifva, hvilken i sin bländande hvithet gjorde ett starkt afbrott mot det af smuts och snövatten klibbiga och svarta golfvet. I spiseln stod husmodren nedlutad, sysselsatt med potateskokningen. Innanför hvardagsstugan befanns en helt liten kammare, anspråkslös såväl till utseende som möblering, hvilken sednare utgjordes af tvenne sängar, en träbänk och ett litet vanligt bord. Till beredande ef utrymme för de väntade gästerna hade husmodren, förtänksamt nog, upplyftat de 3 minsta barnen i en af sängarne, der de skräpade minst och hade bästa värmen. Barnen betraktade från sin fristad med nyfikna bliekar de inträdande främlingarne. I ena hörnet stod en den allra lillaste jernspis, betäckt ofvanpå af ett lager af sand, troligen i efsigt att bättre bibehålla värmen från de torfemulor, hvarmed der eldades. Gencm ett ganska litet fönster, I etäckt af tjock is, kunde endast en ringa dager intränga i kammaren. Sedan vi på bästa sätt i den lediga fsängen och på bänken skaffat oss sittplatser, ickom busmodren med ett stort, något bräckligt, lerfat och framsatte det på bordet jemte en för detta hel lertallrik med 3 stora siller, middagens hufvudbeståndsdelar. En af gästerna observerade nägra smala korfvar hängande öfver en pinne i taket och önskade få smaka dem stekta; detta skedde med ett stycke, hvilket jemte några bitar stekt fläsk framsattes att öka rätternas antal. Jemte bröd och emör såmt något mjölk efteråt, bildade denna anrättning det nya årets första middag. Under en glad och lifvad sinnesstämning, som det heter om festliga tillställningar, samt en strykande aptit intogo vi vår middag, lika belätna som mängen gäst vid de af kräsliga räiter öfverfyllda borden samt säkert med lättare hufvud och mindre dimomhöljda tankar än mången gäst vid det kräsliga middagsbordet. Efter middsgens slut erhöllo de små fångarne sin frihet; det var emå flickor, hvaraf den äldsta var 8 år. Åtskilliga af gästerna gåfvo sig i samtal med barnen och frågade om de kunde läsa, hvarpå den äldsta, efter åtskilliga uppmaningar, äfven visade prof, samt erhöll vänliga uppmuntringsord och några slantar som belöning. Den mindre systern yttrade dervid: Ja kan stafva? — äfven hon visade prof derpå och erhöll äfven uppmuntring. Efter erlagd liqvid återvände sällskapet till sin lokal. Ehuru stationsmspektoren hade flera gäster i sitt hus att herbergera och besrpisa, st.äckte sig hans välvilliga omsorg äfven till oss i väntsalen, så att vi samtligen blefvo inbjudra hos honom till aftonen. Sedan vi efter intagen aftonmåltid åter kommit till väntsalen, började vi öfvertänka på