Aftonbladet – 10 januari 1867, sida 3

äro försatta i nödvändighet att ihjälpina sina slagtkreatur så godt de kun a. Vi hafva hittills endast vidrört den misshandel, som utöfvas mot de vanliga husdjuren och på sätt och vis kan anse; vara aj egennyttan bragt i ordentligt system. Denna misshandling är i de allra flesta fall fullt medveten. Det faller ingen in att tro, det djuret ej skulle erfora smärta vid de slag, man tilldelar detsamma — i sådant fall skulle slagen tvifvelsutan uteblifva, så angenämt än mången tyckes anse detta besvär vara — det faller icke heller någon in att tro, det djuret ej skulle, liksom menniskan sjelf, plågas af bunger och föret o. s. v. Vore verldena så inrättad, att egennyttan skulle vinna på att behandla djuren härdare och känslolösare, än som redan nu i allmänhet sker, så skulle man sannolikt få se till och med det otroliga inträffa. Men det är likväl ingalunda blott för nytta och vinning skull som man tror sig saklöst kunna, huru mycket man behagar, pina de förnuftsoch värnlösa varelserna; man gör det i otaliga fall blott för nöje skull. Så aflossar jägaren mången gång sitt skott på djur, hvilkas dödande hvarken tillskyndar honom sjelf eller någon annan den ringaste fördel, och sällan eller aldrig torde han förebrå sig, om han, i stället att döda djuret, lemlästar detsamma, krossar t. ex. .tt ben eller en vinge på det, så att djuret, i saknad af dessa utaf naturen med sparsam hand skänkta hjelpmedel till anskaftande af föda och flykt undan fiender, måste gå en långsam och qvalfull död till mötes. Vidare är det ett mycket vanligt och omtyckt nöje, särdeles för ungdom, att fånga sångfåglar och för lifetiden inspärra dem i burar, blott för att någon gång få fröjda sig åt deras sång, som man likväl snart blir van vid och sedan knappt märker. Man betänker icke att, äfven om man ger fågeln tillräcklig föda, man dermed ingalunda gifvit honom ersättning för en fångenskap, som burarnes beskaffenhet dessutom bidraga att göra dubbelt pinsam. Det är emellertid icke underligt, att djurplågeri är så allmänt, som det är, dä de unga börja dermed redan i den tidigaste barndomen och äldre vanligen uppmuntra, men sällen eller aldrig hafva något tillrättavisande Ord för stt hejda detsamma. Hvem skulle t. ex. förebrå en gosse derföre att han ur de fågelbon, har möjligen kan åtkomma, bortröfvar uhgarnpe, äfven om en sådan fångst icke skulle kunna medföra den ringaste nytta? Helt visst är ingen okunnig derom, att nästan alla djur hafvu en så utomordentligt stark kärlek till sina ungar, att de, för ait rädda dessa, utan tvekan blottställa sig sjelfva för hvilka faror och lidanden som belst; men icke desto mindre kan en far eller mor af menniskoslägtet, ar det slägte som så högt prisar sin vishet, sin ädla och upphöjda känsla, sin likhet med Gud, som är kärteken sjelf, med likgiltighet åse, för att ej säga med bifall belöna, en handl ng, som våldför den främsta af kärlekens, ja of hela naturehs grundlagar. Nästan alltid inträffar dessutom, att de fågelungar, som sålur da ryckas ut boet, måste; beröfvade den vård, som dittills omhuldat dem, svälta ihjäl, elier omkomma af vänskötsel; men har denna erfarenhet haft någon verkan? Naturligtvis så mycket mindre, som det ju alls icke är fråga om hvilka smärtor man tillfogar djuren, endast man kan skaffa sig sjelf en liten förlustelse. Huru oita får man ej se gamla och unga gemensamt hafva sitt nöje af att bålla en fängad råtta framför katten och iskåda de språng, som förtviflan aftvingar det fångade djuret? Menniskans uppfinningsjörmåga, när det gäller att roa sig på värnlösa vareisers bekostnad, är verkligen outjömlig.. Lyckas man fånga ett of skogens vilda djur iefvande, så skall man, om möjligt, draga det hem med. sig och låta det, beröfvadt sin frihet och ett rof för ständig förskräckelse, småningom genom hunger eller på annat sätt marteras till död-. På lugor, mygg och fjärilar afsliter men vinsar eller ben, och lemnar dem seden åt sitt ide, för att se huru de under sådana omständigheter skola bära sig åt; bromsar genomstinger man med ett gräseller halmstrå. och låter dem sedan flyga, i stället för att genast och utan föregången miss handling döda dem ; maskar och sniglar sönderstyckar man och musslor sönderbry.er man — allt blott för nöje skull och utan. minsta utsigt på någon nytta deraf, icke sällan med öfvervinnande af en viss motvilja, som de flesta menniskor instinktlikt känpa vid att handskas med dylika djur. Ja, till och med den slitmera spridda plägseden, att barn, såsom det heter för vetenskapligt ändamål, samla lefvande insekter och låta dessa, fastnaglade med en nål genom kroppen, långsamt dö, är utan all fråga att hänföra till djurplågeri, då det åsyftade ändamålet lika lätt och lika bra kan vinnas med tillhbjelp af goda planscher, eller, när man behöfver undersöka ett exemplar ur verkligheten, derigenom utt desamma hatigt och på lämpligaste sätt dödas eller ock efter undersökningen oskadadt försättes i rihet. Att för öirigt de i egentlig mening 3. k. vivisectionerna i de flesta fall äro verk. ga skändligheter, som förgäfves söka gömsle och försvar under vetenskapens täckmantel, ärer ingen menniska med oförvilladt omlöme bestrida. (Forts.) EYSERROTSGNSOVDSENASUSeReN Äfven ett ord om svensk jernvägsmateriel. Till Redaktionen af Aftondladet. nr an JA I VRT RR DA