Aftonbladet – 10 januari 1867, sida 3

Äfven ett ord om svensk jernvägsmateriel. Till Redaktionen af Aftondladet. Man har länge väntat på hr M:s svar på bergmästaren Sjögrens artiklar om svensk jernvägs materiel uti np:r 285 och 286 af Aftonbladets eednaste årgång. Insändaren, som med intresse följt striden, beder att, innan han äfven blandar sig i densamma, på förhand få tillkännagifva att han icke ämnar anfalla jernvägsstyrelsen? och anhåller att ej blifva betrakted som dess fiende, ehuru han obetingadt vill försvara svenskt jerns duglighet till alla sorters jernvägs-materiel. I pir 272 börjar hr M. med en vacker förklaring öfver jerns hårdhet, seghet och styfhet, och Gud vet icke hvad — som naturligtvis slutar med att bevisa det obestridliga faktum, att sveaskt jern är mycket sämre än engelskt -— dock för denna gång endast till — Jernvägsskenor. Insändaren skuile till ex-börjap vilja rekommendera hr M. att gezomgå en smideskurs — icke vid Motala, ty med kännedom om lynnet hos dess barske disponent kunde der gå allt för hett till, utan t. ex. hos hr G. Ekman på Lesjöfors. Hr M. kunde då få lära sig att man af detmjukaste svenska tackjern kan göra det hårdaste stål, och alt man af det hårdaste tackjern kan göra det mjukas:e stångjern, eller med andra ord, att jernhandteripgen i Sverge icke står på sämre fötter, än all man af samma soris tackjern kan efter behag göra, hvilket man vill, det mjukaste stångjern eller det hårdaste stål, och säledes äfven alla gradationer deremellan. Han skulle vidare finna som ett korollarium deraf, all man kan göra tillräckligt styfva jernskenor utan att begagna engelskt jern. Att de fyra (4) från Motala levererade profskenorna voro för mjuka, bevisar således icke heller något om svenskt jerns olämplighet för detta ändamål, hvarom hr G. Ekmans Känsla för redlighet? äfven bort upplyså hrM. och den af bonom för