Aftonbladet – 10 januari 1867, sida 3

att förstöra hästarne, och ännu vanligare är, ej mindre i städerna än på landet, att vid forslendet af tunga lass den körande placerar sig sjelf derofvanpå, och hästarne jagas i språng, der de ej borde drifvas fortare än i skridt; — för att ej tala om det gemena barbari, hvilket utöfvas af en och annan resande, som färdas med skjuts, att antingen af rent lättsinne och för att få ?åka fort? eller för att få tid att förpläga sig så mycket bättre på gästgifvaregårdarna, med hugg och slag låta hästarna umgälla detta nöje. Kunde dessa vanligen utsvultna och hundrade gånger genompryglade djur, på hvilkas modstulna och slappa hållning man knappt igenkänner hvad de en gång varit och hvartill naturen ämnat dem, — kunde de tala, så skulle man få höra, att det ej endast är genom detta slags misshandling som man försyndat sig emot dem; de skulle kunna tala om de tusen gånger, de fått lida hunger och törst och — under det husbonden sjelf på krogen eller likartade ställen gjorde sig så goda dagar som möjligt — varit lemnade utan skydd motregn och snö, mot vintrens skarpaste köld eller solens hetta. Menniskans härdhet mot djuren visar sig ej endast i hennes för!arande mot hästen. De öfriga lastdjuren skulle tvifvelsutan komma att dela samma öde, om ej skadan deraf för egaren sjelf vore alltför påtaglig. Det oaktadt äro utsvultna och utpinade oxar visst ingenting ovanligt, och hvad de öfriga husdjuren beträffar, så är den mildhet och omvärdgad, man läter dem vederfaras, till största delen, om ej helt och håliet, före stafvad af egennyttån. BSå länge t. ex. ett slagtdjur lofvar att gifva sin egare en riklig ersättning för föda och ans, eå saknas ge menligen ingendera, utom i fall af stor okunnighet eller vårdslöshet; men kvappt har utsigten på vinst upphört eller i någon betydligare mån minskats, förr än djurens lidande icke vidare tages i betraktande. Man behöfver blott se, huru slagtboskap i de flesta fall transporteras. Allmänna tidvingarne hafva omtalat, hurusom gödoxar, hvilka forslats på jernväg, blifvit — naturligtvis för att iospara någon riksdaler i fraktkostnaden — så tätt sammanpackade i kreatursvagnarna, att under vägen er och annan oxe blifvit-af de öfriga sönderitrampad; och i stället för att — såsom hvar och en finner vara det rätta, och äfven flerestädes i andra länder är genom lag påbjudet — mindre slagtdjur, t. ex. kalivar och svin, borde transporteras i lämpliga burar, som med obetydligt besvär kunna åstadkommas, hör det till vanligheten att sådana djur bindas med smala tåg, som skära in sigi köttet, kastas på en trång vagn, utan halh eller något annat tjenligt underlag, och sås lunda liggande med huivudet mot den merendels jernbeslagna vagnskanten, måste uthärda flera mils våldsam skakning, så att de vid framkomsten ofta äro öfverhöljda af blod. Att ett dylikt transportsätt, när djuren dessutom föras lång väg under solhetta samt i saknad af föda och dryck, till och med måste utöfva ett skadligt inflytende på köttets bes:aftenhet såsom näringsämne, är ett förhållande, hvsrom veenskapen borde hafva lemrat sllmänheten upplysning; men sannolikt skulle detta, äfven om det varit allom bekant, icke hafva förmått att afskaffa det skamliga förfarande vi nyss påpekat, och skall ej heller någonsin göra det, så länge ej dylika råheter tillika träffas af allmänt förakt. Samma belöning furtjenar med all rätt den icke sälsynta plägseden att påskynda gödningsprocessen för vissa tama fåglar, t: ex. kalkoner, genom att, då de ej sjelfuant vilja äta, med våld neddrifva födoämnena genom halsen på dem; men gubbelt förakligt är, hvat som ännu i dag förekommer, att då gäss skola gödas, man fastspikar deras fötter vid golfvet, för alt! såmedelat förhindra dem att röra sig och för, att derigenom, såsom man hoppas, göra gödningsprocessen snabbare och säkrare. Det ligger för öppen dag att äfven denna gödning måste ästadkomma en ohelsosam fetma, och således göra köttet osundt för dem. som skola förtära det; men vinsten, se der hvad man egentligen söker! Om den köpes med oerhörda smärtor för djuren eller tilll. och med på bekostnad af menniskors helsa, blir i sådana fall endast en bisak. Vi hafva antydt, med hvilken vårdslöshet man plägar gå till. väga vid :orslandet af slagtboskap. I allmänhet torde det emel lertid vara svårt att afgöra, huruvida de djur, som skola uthärda äfven en längväga sädan transport, äro bättre lottade är de som ?slagtas hemma?. 1 hufvuds aden och de större städerna i riket erhålla djuren åtminstone förmånen att få dödas af personer som lärt slagtareyrket och deri antagligen ega ej blott öfning utan skickli bet. Annat är förhållandet på landsbygden och nästan i lika hög grad i de flesta småstäder, der man knappt torde träffa någon enda, som förstår att slagte och der detta yrke måste utöfvas af dem som, trots all möjlig oskicklighet, endast hafva den härvid oundängligaste egenskapen: alt kunna kallb:ogt åse djurens långvariga dödskamp. Det är i saving en besynnerlig sak, att, ehuru vetenskapen skulle kunnat gifva så mången god och nyttig visk om det minst smärtsamma och i öfrigt mest äudamälsenliga sätt att döda de djur, eom i tusental erfordrag till menniskors föda, sådant dock va terigen aldrig skett eller man åtminstone icke aktat nödigt derom sprida någon ullmännare kännedom bland dem, som närmast och bäst behöfde densamma; och likaledes förefaller det sällsamt att, då hushållningssällekaperna utvecklst en så nitisk och utan tvifvel äfven nyttig verksamhet för att meddela allmänheten bättre insigter i afseende ä t. ex. mjölkbandtering, boskapens utfodring m. m., ingenting blifvit gjordt till undanrödjande af den vida -törre oku nigheten i afseende på rätta sättet att slacta djuren, hvilken okunnighet ännu i dag är hos mängden fullkomligt lika stor som för tusen år sedan: Det vore dock mer än väl behöfligt alt, om ej i hvarje socken, åtriinstene i hvarje härad, någon person funnes, som, sjelf i besittning af erford rlig duglighet, dels kunde meddela andra lämpli anvisning i nyssnämnda hänseende, dels ock Hinalt: me. don 44 ika nda anm stas lie ho