Aftonbladet – 10 januari 1867, sida 3

I någonsin torde förekomma. Vi äro villiga lalt göra full rättvisa åt det tänkesätt, som I sannolikt förestafvar denna invändning. — I Men borde verkligen hafva ekäl att anse misshandlipg mot djuren böra till de mest -Jovanliga företeelser, då man betänker huru Isällan någon naturlig anledning dertill kan uppstå. Väl är ået alltför vanligt, att den Jsom genom en annans förvållande träffas laf något lidande intages af vrede mot den-j ;Ine och söker skada honom eller (såsom det oftast får heta) straffa honom — och då ett Idjur råkar göra en menniska illa, lärer I hvarken vriden eller straffet blifva mindre : än om det gällde en menniska; — men å andra sidan borde man då äfven kunna l: vänta, att när ett djur har den lyckan att Ikunna bereda sin egare fördelar af den största vigt, ja till och med att utgöra vilkoret för hans bergning och trefnad, egaren skulle känna välvilja och ömhet för denne sin välgörare. Och om så i allmänhet vore förhållandet, månne deruti låge någonting synnerligen prisvärdt? Knappast. Det vore, skulle man tycka, alldeles icke mer än rätt och billigt. Men huru förhåller det sig i sjelfva verket? Må läsaren blott kasta en uppmärksam blick omkring sig! Den nakna verkligheten behöfver inga från fantasien tåpade hjelpmedel, för att bliva tillräckligt gripande. Icke desto mindre har det aildagliga i skådespelet gjort, att man vanligen ingenting märker, och det är derföre af nöden att särskildt betrakta åtminstone nägra framstående punkter af taflan. Huru förfar menniskan t. ex. mot det ädlaste djur, hon bar i sin tjenst, mot hästen? Vill man på kort tid förskaffa sig en någorlunda fullständig kännecom härom, så beböfver iman endast uppsöka någon lämplig observationsplats, och sådana finnas tyvärr ännu i stort antal. Låtom oss välja bac ken vid slussen, den sg. k. Götgatsbacken, i hufvudstaden. 5e här en massa åkande, som i vild fart rusa uppför! Det tyckes gå så lätt och, framför allt, det. går så hastigt, att hvarken de äkande eller de åskådande hinna tärka på hvad hästarne dervid måste erfara. Bredvid och rundt omkring se vi en mängd andra, etretande med tunga lass, men älven det går, om än trögt och med svårighet, och man egnar ieke heller derät någon vidar, uppmärkeembet. Men seder, hvilket less denne stackare till häst skall draga uppiör den långa backen! Med uppbjudande at ella krafter bemödar han sg förnyade gånger, men a!liid lika fruktlöst, att komma ett enda steg framåt. Nå, då minskar man väl lasset, eller man skaffar hjelp åt honom? Långt derifrån. Körsven nen vet bättre röd. -Först några mustiga skälleord åt den vanmäktiga hästen, så nägra svordomar, så rågre ryckninger på töms men, få att bloiet springer utimungiporea på honom, -ändtligen kugg och slag. På sådant sätt har ju smärta och förtviflen mången gång förr lyckats. åstadkomma ep ansträrgning, som krönis med framgång. Experimentet har likväl redan elltför ofta blifvit förnyadt; krafterna hafva efterhand minskats, och alla de gamla välkända medlen förblifva nu utan verkan. Låtom oss gå närmare, medan körsvennen bemtar andan efter sitt arbete. Se, den utsvultna gamla häste. är till på köpet bali! Och der selen ligger, upptöcka vi ett öppet sår — ja, hvad bjelper allt detta? Han mäste ändå ut och arbeta. Husbonden såg rog, han misstänkte ätminstone, alt i det gamla benranglet ännu gömde sig några krafier, dem pisken kunde utpina, innen huden beböfde ötverlemnas åt garireren, och djuret hade tilläfventyrs kostat hela 30 rdr, som det föret tiodubbelt måste betsla innan det kunde få åtnjuta välgerningen af ett skott eller slagtarens knitstygn. Skulle någon fråga, om sådant är möjligt, så kunna vi svara, att dylikt sker hvarje dag på många ställen i vårt kära fädernesland. Någon gång for man se eller höra ännu mera upprörande saker, och det är ej längesedan tidnivgatne visste berätta, hurusom en viss pamngifv n person långt bort i landsorten, då han fann användandet af piskan alltför lindrigt, grep till en stör och efter en timmes flitigt bruk af densamma lyckades martera sin häst till döds). Så Jönar menniskan de tjeuster, detia af natu:ren så ädla djur gör henne, och likväl vet hvar och en, att hästen, då den behendias väl, öfverträffar ella andra djur, hunden ensam måhända undantagen, i tillgifvenhet och trohet mot sin husbonde, i bere villighet att lyga honom, ja till och med att gå i döden med hogzom. Det är et: sorgligt fektum, att i Sverge misshandlingen mot djur är både vanligare och går mera oblygt tillväga än i andra länder. Kommer man till Tyskland eller Frankrike, så får man i backiga trakter aldrig se en vagn, som saknar stängsko, vanligen anbragt säsom en broms öfver framel:er bakhjulen, och på bättre åkdon så inrättad, att den kan till oeh frånskrufvas af den körande, utan att dunne behöfver nedstiga från sin p ats. Denna stängsko användes också alltid, då vägen har någon star. kare lutning utföre, ofta till och med då ett sådant hjelpmedel skulle för ett svenskt öga synas alldeles öfverflödigt. Färdas man i Paris med nåson af de derstädes talrika omnibusarne, så öfverraskas mån ofia deraf, ått anspannet för någon koriere sträcka ökas med en eller tvenne hästar, och gör man sig besvär att efterforske oreaken härtill, så befinnes den vara ingen annan än att vägen höjt sig en smula, äfven detta i de flesta fall så obetydligt, att man hos oss ej skulle dervid hafva fäst det ringaste afseende. Händer det deremot någon gång i Sverge, stt stängsko begegnas så är det på sin höjd, när beeken är utomordentligt brant och lasset så tungt, att det omöjligen skulle kunpa af de förspända djuren hejdas, således när egaren sjelf sväfvar i ögonskenlig fara att göra rågon stor förlust. Men äfven i dylika fall är envändandet af ett så enkelt redskap att räkna till sällsynta un ) Ännu i dag är det icke ovanligt bland det slags folk, som resa omkring på marknader och sälja hästar, att straxt före marknadsdagen genormpiska de magrare hästarhe öfver hela kroppen, på det att svullnaden må gifva djuren ett mera hulli de och tillika den af slagen förgr ÖR RRD KORR ORT SFR jap Aa