Aftonbladet – 7 januari 1867, sida 2

STOCKHOLM den 7 Jan. Revue des deux mondes för den 1 Januari yttrar i sin plitiska öfversigt bland annat följande: Vi börja det nya året såsom vi sluta det gamla i moralisk oro och politisk villervalla. Omständighetskomplimangernas officiella retorik skall icke ett ögonblick för oss förtaga känslan af de bekymmer, som nedtrycka oss. 1867 års uppgift är allvarlig och mödosam; den måste bestå i att arbeta på att godtgöra 1866 års misstag och svikna förhoppningar, med ett ord dess resultat. Det fins ett yttrande, som i några år gått från den ena regeringen och det ena folket till det andra i Europa, nemligen det som furst Gortschakoff fällde efter kriget på Krim, då han sade: Ryssland hemtar sig. Andra regeringar och andra folk ha haft att hemta sig efter denna tid. Nu har ordningen kommit till den franska nationen och den franska regeringen: det är vår tur att hemta oss, Att låta Frankrike hemta sig är det politiska års värf, hvilket nu ingår för oss. En sådan andhemtning skall bli vår välfärd, om man deri med en ärlig och opartisk patriotism söker erfarenhetens lärdomar, och om man förstår följa dess ingifvelser med lämplig beslutsamhet. Första akten i detta nationalmedvetandets inre arbete måste utgöras af jemförelsen af de nödvändigheter, som det tydligen är vår pligt att fullgöra, och de orsaker, som bestämt och uppdagat dessa nödvändigheter. Denna undersökning skulle vara alltför inskränkt och bli alltför otillräcklig, om den icke sträckte sig utöfver de omedelbara och nuvarande förhållandena. Det fins en praktisk punkt, der hvad man kulle kunna kalla resultatet af de inre och yttre vilkor, i hvilka Frankrike nu befinner sig, löper ut. Denna punktär den af alla vakna patrioter insedda och afregeringen uttalade nödvändigheten att skrida till en skyndsam ombildning af Frankrikes militärväsen. Vid upptäckten att det är åf högsta behofvet påkalladt att ställa den franska armån på bredare och starkare grundvalar ha vi insett, att en stor och plötslig förändring försiggått i den ställning, Frankrike intager till den europeiska ömsesidigheten. Problemet för den militära organisationen är icke en bland dessa enkla frågor, som affärernas vanliga gång hänskjuter åt makten och församlingarne, och som så till sägandesafgöras helt och hållet genom rent tekniska skäl och åtgärder. Nationens mest lefvande intressen, allvarsammaste tankar och märkligaste känslor äro här i fråga, Man måste gifva Frankrike hela den militära styr a, som det är mäktigt af, och detta kan ej ske annat än genom den allmänna andans kraftiga uppvaknande och en väldig ansträngning af landet sjelf. Den nuvarande stundens angelägnaste och mest positiva fråga kan alltså icke afgöras utan en föregående grundlig undersökning af Frankrikes inre och yttre ställning. Detta bör vara sakernas logiska ordning, och den allmänna instinkten uppfattar det äfven så. Om det förslag, som utarbetats af den höga militärkomitn, mottagits af opinionen med något dåligt lynne, ligger skälet dertill icke ensamt i oskickligheten i några af de föreslagna åtgärderna, utan äfven deri, att de politiska bevekelsegrunderna, statsskälet för militärreformen, icke blifvit framställda för landet med erforderlig omfattning och gcundlighet. Armåreformen kan icke vara annat äa slutföljden af en politisk debatt. Dertill kan man slata just genom det folks exempel, hvars militära inrättningar iogifvit css de farhågor, mot hvilka vi söka att betrygga oss förmedelst ett system af nya försigtighetsmått. Det var icke i fredstid, under ett tidskifte af säkerhet och lyeka, i det lugna sökandet efter en teoretisk fullkomlighet, vid lägligt tillfälle, efter eget godtfinnande som preussarne införde dena militärorganisation, hvars verksamhet v: nu se och begripa. De voro hemsökta af den ytterligaste nationalolycka; de hade blifvit krossade af en obeveklig segrare; då denne segrare ville utdrifva dem ur de stora nationernas familj förbjöd han dem att underhålla större aktiv arme än på 40,000 man, Smärtande olyckor, fosterlandskänslans reaktion mot ett orättvist och blindt utländskt förtryck, den bestämda viljan att vara ett folk förmådde preussarne att antaga det stränga system, som skulle gifra deras fädernesland lika många soldater som medborgare. De olyckor, under hvilka Preussen skälfde, dess förminskning i område, dess utarmande tvunpgo det att uppgöra sitt nya nationalbeväpningssystem med en sparsamhet, hvilken ännu i dag finnes qvar fåsom ett af de lyckligaste kärakteristiska förhållanden. I Preussen har således den stora militärorganisationen alstrats af den yttre och den inre ställningens nödtvång i förening, ett nödtvång, som insågs och kändes af alla. Det kan icke heller vara på annat sätt, då ett dylikt värf skall utföras. lonan man af Frankrike begär en betydlig utveckling af dess militära institutioner, kan man följaktligen icke underlåta att öppet och bestämdt säga det, Nhvarfore dess yttre ställning ålägger det denna stora ansträngning, och at upplysa det om de vilkor; på hvilka des3 inre förhållånden skola kunna ställa det en garde och till motvärn mot de faror och äfventyr, som kräfva en storartad kraftutveckling. Innan visamtycka till det antal män, vi böra lemna till fäderneslandets försvar, innan det bestäsnmes i