Aftonbladet – 5 januari 1867, sida 2

brådska. Hon var ej sig sjelf mäktig, Jag stod, stödd mot en soffa; kallsvetten började sippra ut på min panna; mitt ansigte ade dödens blekhet. SSätt er då!S sade hon till mig. Och utan att märka min bestörtning, utan att förvåna sig öfver mir tystnad, började hon med en bitter vältalighet berätta allt hvad hon hade utstått af tråk och ledsnad under sin vistelse på landet. Allt det knot, all den äregirighet, alla de önskningar, som hittills ej ha:t någon arnan förtrogen än henne sjelf, alla de känsliga såren hos en högmodig själ, som känner sig qväfd af ett oblidt öde, allt blottade och utvecklade hon för mina ögon. Hon skulle ändtlisen lefva upp igen! Rymden -skulle öppna sig för henne, verlden tillhörde henne; och sjelf, eldad af sitt tal, tecknade hon med storartade drag progråmmet till det lefnadssätt hon hädanefter skulle komma att föra. Om sin mågs moraliska egenskaper, om de utsigter till lycka, som denna förening kunde erbjuda hennes dotter, hade hon intet att säga. Hon allena var den handlande personen, det var endast henne det var fråga om, Jag var tilliotetgjord, allt sammanstörtade omkring mig. Hon visste intet, enade intet; jag hade för henne endast varit ett tidsfördrif, ett umgänge i grannskapet. DNå väll sade hon, i det hon vände sig till mig, ?hvad tänker ni då på? Hvad väntar ni på för att lyckönska mig?? Min fru?, svarade jag, jag väntar på att ni skall säga mig om detta giftermål, som gör er så lycklig, också bereder någon eällhet för fröken de la Varennv?? Åh, lugna er?, infoll hon småleende, Theråse gjorde visst i första början något motstånd. Hon kunde ej på en dag finna