Aftonbladet – 3 januari 1867, sida 2

ligga en djupt om hjertat, men likväl, då Evrard påminde sig alla de bevis på kärlek och tacksamhet han rönt under detta tak, kunde han ej undvika att känna ett ögonblicks intresse. Hvad hade föregått under hans frånvaro? Hvad hade blifvit at husfolket, som så innerligt älskat honom? Eburuväl det var att börja något sent, ville han ha den saken klar för sig. Han gick tvärsöfver den tomma gården och in i boningshuset. Efter att fruktlöst ha klappat å två eller tre dörrar, öppnade han slutigen en och blef icke litet öfverraskad vid att komma in i ett stort rum, hvars möblering och anordning ej skulle ba missprydt en slottssalong. Det var också en salong, men som på.samma gång tjenade till atelier och arbetsrum. Här stod ett staffli uppbärande grunddragen till ett landskap; der ett bord öfverlastadt med ritningar och utkast, tidskrifter och tidningar; på möblerna och hörnhyllorna funnos förgyllninga: och konstsaker; på väggarne taflor och rustningar; öfverallt dyrbart inbundna böcker. Boningen hade synbarligen bytt om egere. Han ämnade just dra sg tillbaka då hans förvåning hastigt blef förbytt i bestörtning; hans blick hade stannat vid ett porträtt före ställande en officer i uniform och han igenkände sig sjelf i denna målning; det var hans porträtt. Evrard trodde sig drömma, han hade aldrig i sitt lif suttit för en måare. Och likväl var det bestämdt hans dreg, hans manliga ansigte brändt af Afrikas vind, det var hans regementes uniform, det var just han sjelf, hel och hållen. En lång och vacker ung man i jagtdrägt eom I detsamma kom in i rummet drog honom hastigt ur hans begrundande. Öfversten gick några steg emot honom; men som han öppnat munnen för att ursäkta sig och förklara sin närvaro, kastade sig den unge mannen om hans hals, och under utropet: Ni här, min gudfader, slöt han honom i sina Armar. ; Några ögonblick sednare hade Evrard reda på de förändringar som försiggått med