Aftonbladet – 31 december 1867, sida 3

prev) UV UTCHDTRt SAST Tp Aa VALUE VOLULSEETIT häfdvunna rätt att, sjelf skattefri för denn: produktion och af tullskyddet derii!l upp muntrad, fortfarande beskatta konsumenten N Lå Svensk jernvägsmateriel Till Redaktionen af Aftonbladet. Upptagen af angelägna göromål, som icke kunnat åsidosättas, har jag först ijulveckar fått ledighet att bemöta de anmärkningar som 1 åtskilliga artiklar förekommit i Aftonbladet och hvilka äro föranledda al mitt uppträdande i ofvanstående fråga. Hvad föret beträffar de under Red:s egic framställda anmärkningar, hvilka omedel. bart följa efter min sista artikel (intagen i n:r 272—73), så innehålla de i sak och be. träffande den egentliga tyistefrågan intet aj vigt, utan äro blott upprepanden af hvad samme förf. förut anfört jeinte några jä strödda kraftord som vittna om hans vresiga lynne och hans egendomliga uppfattning om ?god ton?. Om jag nu återigen skulle besvara dessa apmärkningar, så blef den sannolika följden deraf, att de i ell nytt genmäle repeterades, och det blef således blott en fortsatt täflan mellan förf. och mig, hvilken af oss som skulle ha sista ordet. Men derigenom skulle den för sjelfva saken intresserade delen af allmänheten blifva uttröttad långt förr än vi, och hufvudfrågan än mera intrasslas. Den nämnde förf. komplimenterar mig nu Psåsom skicklig sakförare?. Han tår dock ej misstycka att jag ej tror på hans upp riktighet i detta fall, och jag afstår desto hellre från nyssanförda Ioford; som jeg omöjligen kan tilldela honom ett motsvarande. Men då han vidare påstår att jag icke är nägon opartisk och sakkunnig domare? (i den föreliggande frågan), så röjer ban derigenom en påtaglig begreppsförvirring, ty för min del har jag ej gjort anspråk på att vara både sakförare och do mare i samma sak, och jag har flera gånger framhållit att hvarken han eller jag ens ega någon rättighet att tillegna oss domarekallet i den pågående tvisten. Den uppkom just derigenom, att förf., förblindad af den engelska skenbiten från Yngs— Daglöse-vägen, lät förleda sig antaga att den var en säker mätare för beskaftenheten af de engelska jernvägsskenor som för svenska statens räkning blifvit införekrifna; han af. kunnade i sammanhang dermed en peremtorisk förkastelsedom i svenska jernindus:riens intresse derföre att utländsk jernvägsmateriel blifvit inköpt, och han bröt äfven stafven öfver jernvägsstyrelsen som verkställt inköpen ; men han saknade mod eller rättrådighet att med ett enda ord antyda det rikets ständer vid fyra riksdagar afvisat de upprepade försöken som ett mäktigt intresse gjort för att bereda detta samma intresse ett privilegium att förse statens jernvägar med den erforderliga materielen, ett privilegium, hvilket, om det beviljats, skulle riktat några få, men ådragit staten enorma utgifter, eller betydligt afkortat de nu befintliga jernvägarne. Om icke ständerna hade afvisat berörda privilegii-anspråk, utan understödt det, hvad hade den sannolika följden deraf blifvit? Jo, att en konstlad industri framkallats, och när den ej längre i liten skala kunnat bedrifvas, när statens jernvägsbyggnader upphörde eller inskränktes — såsom nu torde blifva nödvändigt för flera år — så skulle ganska säkert samma mäkga intresse, som lyckats förvärfva sig pririlegiet att förse staten med jernvägsmateriel och dertill gjort betydliga, anläggningar, ifrigt påyrka att nya jernvägsbyggnadsöretag måste utföras allenast derföre att len af staten framkallade industrien icke kulle gå under. I alla mina motståndares argumentation ligger en sak i öppen dag. De arbeta — nedvetet eller omedvetet — i protektioniternas intresse, och de bedrifva detta arvete i större skala, än de öfriga ivdustriorotektionisterna, Men de förras sträfvan ir så mycket betänkligare och meia missedande för allmänheien, som de snslå en patriotisk ton, som i grunden är falsk, och egla under frihandelssystemets flagga. Deas skaplynne öfverensstämmer ockeå fullomligt med rektor BSiljeströms träffande arakteristik vid valmötet i Södertelje på n alldeles ny sort smyghandlare? som unna vålla mycken skada. Till deras anal torde äfven böra räknas cn insändare i Aftonbladet, hvilken helt anspråkslöst upprädde ssom svenska folkets? målsman. )ylika sjelltagna målsmän har svenska folet haft god tillgång på vid alla våra rikslagar, och de skola helt säkert visa sig äfjen framgent, alltid med sitt eget iniresse i erspektiv. Denna insändare är ifrig friandlare, han äfven, då det gäller införsel f sidenoch yllevaror, som han måste öpa, men då det gäller införsel af jernägsmateriel, så är han protektionist. Jag ror ej att allmänheten gör anspråk på att e hans enfeldiga satser besvarade. Älven le ba ett påfallande slägttycke med den hyfvelspånisering på dialektikens bakgator?, vilken gjorde källarmästaren Österberg i Jpsala så ryktbar. Hr W. Wenström har (i n:r 280) uppyst, att den af honom i industripalatset uttällda ?skenmallen? icke var reqvirerad, och r alltså den frågan, för ölrigt ej af någon etydenhet, på det rena. Slutligen har bergmästaren A. Sjögren ppträdt emot mig i en längre artikel, och lermed bar då ändtligen en sakkunnig, och erjemte ganska fyndig, kämpe emot mig isat sig på arenan. 1 de fall, der hr Sjören har rätt, skall jag villigt erkänna det; nen på samma gång kan jag ej underlåta ttala min förvåning deröfver, att hani det lramesta ignorerat den meliankommande arten, direktör G. Ekman och hvad han i aken har anfört. Antagligen är det också ättare att slå ner mig än hr Ekman; men ag tager mig friheten erinra att hufvudfråan icke är afgjord förr än äfven br EkPans argumentier äro undanröjda, och äfen jag har liiet otaid med hr Sjög:en. Emedan i en föregående, med min signaur försedd artikel — beträffande Mota ackenarna com ekoölet till statena iormvägar