Aftonbladet – 31 december 1867, sida 3

lrättighet att söka komma å mig, då tillI fälle dertill erbjuder sig. Itt sådant låg J onekligen tillhands i det lila ordet ?tackIjern?, och det begagnades äfren med begärlighet. Om vi ej varit motsåndare, om vi i stället befunnit oss på eanma sida, så är jag fullkomligt viss derpå, at br 9. genast I skulle insett att detta ord, der det då användes, var ett — skrifelle tryckfel, och Than skulle lika säkert opåkillad medgifvit att så var förhållandet. Men ett dylikt medgifvande från hans sida kanjag ej ens göra anspråk på, och han måst: begagna detta tryckfel emot mig — jag tror dock mot bättre vetande —; ty om hin såsom en möjlighet antydt att den första stafvelsen i ordet ?tackjern? var ett skrif. eller tryckfel, så hade ju hans förkasteledom öfver mig ej kunnat afkunnas, och has på detta lilla ord grundlagda position get emot mig hade varit förspilld. — Jag fir nu skylla mig sjelf att jag umnderlät gensmläsa min uppsats i tidmingen, då tryckelet naturligtvis blifvit i påföljande numme rättadt. Äfven i lir Sjögrens artikel torde tryckfel kunna uppdagas, som med någo illvilja kunde användas emot honom; nen jeg tror icke att någon heder vinnes gexrom att slå sig till riddare på tryckfel. Då jag läste hr Sjögren: yttrande om utställniögen af skenbitarte; och den attesterade uppgiften att de engelsta och Finspongsskenorpa skulle innehafva samma vigt pr fot, slogs jag i företa ögosblicket med häp nad. Kan beskådandet af dessa ssenor vara så förvillande — frågade jag mig sjelf. Ar det möjligt alt den ehgelika ket. vara så sliten, både på öfra delen och begge sidorna, att derigenom olikheten i utseendet förklaras? Kan äfven direktör Ekman, som annars är så betänksam; hefva gjort sig skyldig till en oriktig uppgift 1 sin artikel? Jag telegraferade då till en delegare i Yngs-Daglöse-banan, hvilken icke deltagit i denna skriftvexling, Han svarsde efter några dagars dröjsmål: ?direktör Ekmans uppgift är riktig. De engelska skenorna vägde, nya, i medeltal 5 , Finspongsskenorna 6 pr fot — i begge fallen med tillägg af ett litet, jemförligt bråk?. Om nu denna uppgift kan styrkas — och jag åtager mig att snart göra det — så framgår dera! ojäfaktigt, alt och huru man med full beräkning velat mi:sleda allmänheten fnedelst vtställningen, och i hvilken förlägenhet dess faiseurör till sist kommit, då de låtit tienstemännen vid Kroppabanan yttra att de begge exponerade skenbitarne allmänt blifvit utställda ?till allmänt åskådande — ej till jemförelse?.l Detta förklarävde lemnös nu, sedan man under hela expositionstiden låtit allmänheten iro att skenorna voro jemförliga, och med god smak låtit den första författaren i Aftonbladet draga oriktiga slutsatser af denng listiga manöver. Hr Sjögren är ond deröfver att jag betecknade utställningen af de begge skenbi: tarne såsom en humbug; men jag aneer mig fullt befogad vidhålls denna åsigt. Om med berörde utställning åsyftats att bibringa allmänheten verklig upplysning i frågan, hade ieke då skenor, beredda efter samma metod och begagnade under samma förhållande såvidt görligt var. bort framläggas? Men skedde väl så? Finspongsskenan bestod af med största omsorg tillverkadt träkolsjern; den engelska åter af det allra sämsta puddeljern. Allmänheten, under hvars ögon de begge skenorna framlades, blef härom icke underrättad. Allmänheten blef derigenom förledd till den fullkomligt oriktiga föreställningen, att de begge skenorna voro jemförliga, och att emedan den engelska skenbiten från Yngs-Daglö:ebanan var af dålig beskaffenhet, så skulle allt engelskt ekenjern vara få äfven, och af lika dålig beskaffenhet som den nyssnämnda skenbiten. Vidare bibringades allmänheten den föreställningen att den engelska skenbiten var en mätare för det engelska skenjernets qvalitet, och följaktligen att de skenor som till statens jernvägar anskaffats, bestödo af lika dåligt jern. — Är det rättrådigt att medverka till dylika falska föreställningars utbredning? Men att de slagit an, bekräftas ju af den förste förf:s i Aftonbladet expektorationer. Ar det rättrådigt att undanhålla allmänheten all kunskap derom att engelskt puddeljern förekommer af mycket olika beskaffenhet, vexlande i pris från 6 till 16 st. och derutöfver, men medverka till utbredningen af den föreställning att det utstäl:da engelska skenprofvet från Yngs-Daglösebanan är af samma slag som skenorna på statens banor? Är det rättrådigt att förtiga det sist nämnda skenor väljas med stor omsorg, att de noggrannt profvas, att tillverkningen öfvervakas, att d: köpas från verksiäder som ega stort anseende, och att för statens räksing icke sökes det billigaste priset? Kan väl den utställda engelska skenbiten rätteligen anses som ett generalprof för skenorna å Yngs—Daglösebanan, då af det inyg, som hr Sjögren sjelf framlagt, tydligen visar sig att åtminstone hälften at dessa skenor ännu begagnas? Har jag då haft orätt i mitt påstående, att den ofvannämnda skenbiten afsigtligt valts bland de allra mest skadade? Och skall ej allmänheten förledas antaga, att alla de engelska skeporna på ofta nämnda bana voro lika däåliga som profvet? Huru skall ett sådant förfarande af sakkunnige män rätteligen karakteriseras, om ej, lindrigast sagdt, såsom en humbug? Utställaren af de begge skenpbitarne hade ätt kunnat och äfven bort, genom att medlela underrättelse om dessa utställningswrtiklars olika beskaffenbet, förekomma de riktiga föreställningar fom nu inympats vå allmänheten. Såsom utställningen visale sig var den en humbug — och blef det ifven seden då ingen rättelse skedde, ivgen upplysning meddelades, hvilket ingen lätare än hr Sjögren kunnat åstadkomma, ch dermed tror jag att hr Sjögren skulle sagnat allmänheten mera än att ockra på ryckfel. Det fägnar mig att äfven hr Sjögren vitsyrdar, det frågen om fördelen af svensk eler engelsk jernvägsmateriel icke så lätt san afgöras, och ej förr än komparativa örsök blifvit anställda. Någon erfarenhet ade redan. i afscrende nå jiernväogskenar NR mar rtHrArtr RA -—0 Nm M ot ot om VA a