Aftonbladet – 29 december 1866, sida 3

CCÅO M.M a LA högre enhet, i hvilken den slutligen skulle finna sin giltiga försoning, den skandinaviska tanken således, har funnits till B8åsom ett ?gif akt? från första början och blifvit uttalad såsom en fjerran förhoppning af se paratisternas ifrigaste sakförare. Det berättas, att kort efter det Welhavens skrift: Henrik Wergelands Digtekunst ög Polemik? hade utkommit (år 1832), hade skalden ett samtal med L. K. Daa, under hvilket denne fällde det yttrandet, att det i denna kritik, så obillig den än måste kallas, dock fanns ett och annåt, som han borde lägga på hjertat. Wergeland svarade i börIjan ingenting härpå, utan ledde samtålet FE Me -t A från detta ämne. Men vid afskedet upptog han åter den afslitna tråden med orden: Hvad det här först och främst gäller är: ?yvincere canendo!? Det var denna öfvertygelse, denna tro på, att sångarekallelsen i hans inre måste föras fram i ett lif till seger, som räddade hans skaldeskepp från att stranda på alla dessa politikens och pölemikens blindskär, mellan hvilka det så :obekymradt tumlade sig, det var den tron, Isom gaf honom denna säkerhet, som stunL i dom öfverraskade läsaren på ett så förunderligt sätt, när han midt under den vildaste tidningsfejd stöter på de klaraste, i form och stämning mest genomskinliga dikter. ?När min själ aflade en dikt?, skrifver hen sjelf på ett ställe i sina Hasselnödder, ?tyckte jag, att den andades i en ren, till och med ylig atmosfer, liksom när de vackra snöstjernorna sitta på qvistarne, och mån kan se oändligt högt upp igenom dem i den djupblå Jufien. I dessa timmar var det som Ihan vann sin ?seger genom sång?, stilla, men säkert, och till större och större klarhet och fullhet. Norrmännen ha rykte om sig att ha ett stort behof att ?klenge sig ind paa? hvarJandra, att träda hvarandra in på lifvet på ett väl mycket personligt närgånget sätt; men det hänger kanske tillsammans med I det karaktersdraget, att de i sitt lilla samI hälle, der den enskilde svärligen kan isolera sig, förstå att ställa sig i ett hjerteförhållande — asntingen i hat eller i kärlek — till de män, som vända sig till folket. IogenIstädes träder denna egenhet klarare fram i I dagen än ge.om Wergelend. Sjelf kände han behofvet att icke endast ?sitta på sin tufva trygg? och slå på sin harpa ; sjelf måste han ned och umgås bland folket, lefva och lida med och för det, -och å sin sida vedergällde folket detta tillmötesgående med den varmaste, ofta ytterligt blinda och i sina yttringar mängen gång komiska, men ändock till sin -grund uppriktigaste kärlek. När ?han Henrik?, såsom allmogen kallade honom, antog sig de fattiga och förtryckta med råd och dåd, predikade moral för dem, fick dem uppklädda och bespisade, bjelpte dem att skrifva ansökningar, sträfvade för att få i stånd allmogebiblioteker, tog dem hem till sig, för att tala med dem och få rede på allting, då kände de med säker instinkt, ehuru de väl mången gång icke förstodo hälften af ?han Henriks? dityrambiska semspråk, att detta var någonting annat än det beskäftiga välgörenhetsspektakel, hvarmed så många göra sig vigtiga; att det här kom från hjertat. Så hörde de vidare, att han Hevrik? ekref och talade och dundrade för att norrmännen skulle få fira sin 17:de Maj-fest; många af dem begrepo väl icke heller så noga, hvad det här egentligen gällde; men när dagen kom, kände de instioktmessigt, att han förtjenade tack, och så tågade de i stora skaror upp till ?Grottan?, der Wergeland bodde, och uppstämde ett skallande Phurra för den.17 Maj och för han Henrik, som hade instiftat dagen?. Vi kunna icke neka oss det nöjet att meddela vågra rader, i hvilka den aflidne skaldens hustru har skildrat detta kärlekslif? mellan Wergeland och allmogen. ?Huru varmt han i bela sitt lif antog sig menige mans omständigheter, är ju allmänt kändt. När ban icke kunde hjelpa en behöfvande af sina egna tillgångar, gick han till sina vänver och bad om klädesplagg och annat dylikt, och ofta kommo hela säckar fulla sf gammalt skräp till Grottan. När underrättelsen om Carl Johans död anlände, kommo flera boktryckare upp och bådo honom skrifva något i anledning deraf; men af ett eller annat skäl vägrade han det. Då vi samma dag gingo in till staden, mötte vi en fattig flicka, som bad om hjelp att få sin mor begrafven ; vi följde henne hem; och när vi hade öfvertygat oss om, att hjelp verkligen behöfdes, sade han: Nu skall jag skrifva och gifva den första skärfven i hans namn, som hjelpt så många?. Huru många böneskrifter skref han icke, huru outtröttligt gick ban icke ur hus i hus, från män till män! Han hyste också den fullaste öfvertygelse om, att allmogen gengäldade den kärlek hen visade densamma; jeg skulle gerna?, sade han en gång, lägga min klocka på Vaterlandsbron (en mycket begagnad stråkväg i en af Krisetianias yttersta delar), och om det då stod skrifvet bredvid, att det var min, finnes det ingen, som som skulle röra hepne.? På detta sätt blef Henrik Wergelands lif ett ?lif i sång till seger? och derför — ty hade han också mången gång bittert felat, så hade han också mycket älskat — derför kunde han med förtröstan på sitt dödsläger sjunga sin svanesång: Gyldenlak, för du din Glands har tabt, Da er jeg det, hvoraf Alt er skabt; Ja för du mister din Krones Guld Da er jeg Muld.? —M—