Aftonbladet – 29 december 1866, sida 3

vid Croix-de-Vie-slägtens spår, och hol följde markisen utan att beklaga sig. an såg honom om våren på branta sti gar leda sin husbondes unga sons förste steg. Barnet och gubben gingo båda två och plockade doftande smultron under trä den, eller ock gömde de sig uti furuskoger i det höga gräset för att se rådjuren hoppe förbi. Herr Croix-de-Vie och markisinnar stego i solnedgången upplöre bergets side för att möta sin tillbedda son. De hade till en början icke ämnat till. bringa mer än en sommar i mormodrens fordna hem; men tvenze somrar och tvenne vintrar hade redan förflutit och de talade ej om att fortsätta sina resor. Att återvända till Croix-de-Vie . tänkte markisen ej längre på, och han hade gjort en ed att ej längre tänka deruppå; han ha. de befästat sig sjelf emot hvarje tanke på återkomst. Han hade åt herr de Bochardidre genom en formlig handling gifvit slottet Croix-de-Vie jemte tio af de fyratio hemman, som utgjorde godset; men advokaten, nu vorden borghe:re, har aldrig haft mod att inträda i den vackra !oning, der allt för honom återkallar enketruns minne och hans för honom för alltid förlorode dotters frånvaro. Han har låtit Croix-de-Vie bli en ruin, i tysthet närande den tanken ati sälja detsamma, och man säger att han :e dan försålt det till en rik vorden köpman. som sköflar slottet. Äregirigheten, är den väl en dygd eller är den en last? Den är åtminstone icke en fruktbärande dygd och den har aldrig burit lyckliga frukter för ålderdomen. Herr de Bochardiere tvinar bort af ledsnad i sin enslighet på sin gård och i sitt torn. Högmodet och minnet af hang ledsamma äfventyr trettio år förut i