Aftonbladet – 29 december 1866, sida 3

dikten ?Skabelsen, Mennesket og Messias? — detta hans sånggudinnas förstfödde missfoster, som kanske icke tio. lefvande menniskor läste till slut och likväl det huf vudsakliga verk, som under högar af smak lösheter gömde hans högsta och bästa tan kar? — hade förskaffat sig ett aflopp för sina öfverjäsande poetiska safter, var de som den andliga rörelse kom till utbrott. hvilken nu hade blifvit mogen och bloti väntade på sina ledare. Dessa voro nu funna, och främst bland dem stod Werge: land. En så fullständig och klar skildring af detta utbrott, som den föreliggande arbete gifver, bar den norska litteraturen hittills icke egt, och ehuru den blott är an. lagd på att ställa den särskilda person, med hvilken förf. har att sysselsätta sig, i full belysniog, är den dock, just derför att denna person grep in eller följde med i alla de olika rörelser, hvilka tillsammans bilda utbrottet, ett litet stycke norsk historia. Detta utbrott, fom omkring 1830 började visa sig i alla riktningar af det offentliga lifvet och som uppenbarade sig i den s. k. ?norskhetsperioden?, hvars kulmination ungefär kan bestämmas till åren 1830—33, är onekligen, såsom hr Lassen har skildrat det, ett af de intressantaste fenomenerna i det norska folkets historia efter 1814. ?Hela utvecklingen i politiskt, litterärt och socialt afseende?, yttrar förf., ?tyckes först på allvar begynna med denna tid; bakom den se vi blott ett enda fenomen af betydenhet; sjelfständighetsårets djerfva verk, som bar så ringa frukt för de följande åren, att man skulle tro, att folket för lång tid hade uttömt sin energi i denna enda fraftyttring. Hvad som på dessa år uträttades i det politiska lifvet var endast såsom en sista afputsning på den ståtliga byggnaden; litteraturen gick i de gamla, annorstädes för längesedan utslitna gängorna; hela lifvet andades ett kråkvinkelmessigt välbefinnande, hvilket i det offentliga lifvet nådde sin höjd i en pligtskyldig glädje öfver det pånyttfödda Norges herrlighet, hvari till trots för grundlagens 1 fanns endast föga mer innehåll än i de goda danska dagarnes beskedliga patriotism. Den så mycket besjungna frihetens palm? stod likasom andra palmer i en öken, och en half menniskoålder måste förflyta innan några tecken visade sig till att det började gro omkring den. Vid nämnda tid förändrades scenen: en underlig, famlande oro griper folket, en känsla af att den grundlag, man firade med så mycken stolthet, i sjelfva verket blott var ett löfte, hvars uppfyllande det tillkom nationen att kräfva. Det skall väl nu icke längre så lätt falla någon in att affärda alitsammans med det i mångas öron så förskräckliga ordet råhet; ty i denna råhet fanns det lifskraft och rörelse, och. i allt sitt objelpliga famlande, i all sin ofta komiska eller obehagliga grofhet dolde den do :k brodden till ex ny makti Norges samhällslif; det var början till den nödvändiga brytningen mellan den ursprungliga ?norskheten? och den mer kosmopolitiskt nyanserade intelligens?, som utgör hufvudinnehållet af den följande tidenas historia, och som, om också på olika sätt, skall fortfara, tilldess båda dessa elementer i det norska sambhällslifvet äro amalgamerade.? I stället för att utdraga enskilda fragmenter ur denna skildring, vilja vi för öfrigt hellre hänvisa läsarne till boker sjelf. Endast på en enda punkt må det vara oss illåtet att fästa uppmärksamheten, emedan len hittills har undgått de flestas iaktta;else, till och med bland dem, som gjort in närmare bekantskap med Wergelands krifter. Det är hans — ultranorskhetsmanrens, danofobens — skandinavism. Wergeand har ?klart och bestämdt i politisk riktning uttalat den skandinaviska iden, långt nnan den genom rörelserna inom studentrerlden banade sig väg till det stora folket?. Jet var också åren 1830—31. Först kom len till utbrott i ea dikt, skrifven under 1ans vistelse i Stockholm, dit han år 1830 öljde sin far, och tillegnad Gustaf Hierta inder titeln: ?Unio robur Gothorum — Tria uneta in uno — Trinitas Gothorum?, hvari iufvudtanken är Danmarks frihet och örening med de båda andra skandinaiska rikena. Ännu dröjde det väl nåra år, men då skedde omkastningen ch när vi tillägga lyckligtvis, så är let naturligtvis icke af misstroende till len skandinaviska tanken, utan derför att i nu klart kunna se, att den tid och det emhälle, i hvilka Wergeland lefde, behöfde ågot helt annat, behöfde den kraftigaste, mm man så vill, den ensidigaste reaktion i iktning mot nationelt sjelfförvärfvande. lorge kunde då icke ha varit med om nåon skandinavisk sammanslutning, utan att a förlorat sin sjelfständighet, kanske icke en politiska, men åtminstone den andliga; et måste först på ett afgörande sätt bryta ned alla de ärfda traditioner, som Lundo et vid det land, med hvilket det i århunraden hade varit förenadt. Först då kunde et finna sig sjelf?, eröfra sig sjelf, och örst när det bade funnit sig sjelf, kunde et äter fullt ut gifva bort sig sjelf. Werelands och hans anhängares energiska strid not ?Danomanien? såsom de kallade det, r derför nu icke något att harmas öfver; y den var det nödvändiga vilkoret för, att ! en sanna enigheten någonsin kunde komma ll stånd. Men när vi erkänna denna strids istoriska berättigande — det är derför icke agdt, att den alltid var individuelt berättiad, ännu mindre att det sätt, hvarpå den undam färder Igtar förevara Acirt —.— oå får