Aftonbladet – 29 december 1866, sida 3

Markisen steg upp. — ?Nej, mumlade han? jag kan det icke...?. ?Du kan det icke!? upprepade Violante. Derpå tog hon ett steg tilbaka och höll händerna för ansigtet. Hon samlade nu alla sina krafter, ty hon visste väl, att bon var i begrepp att försöka det yttersta, att spela ett förfärligt högt spel... Och likväl vände hon sig till markisen, och frågade honom: Vill dui detta slott uppfostra det barn, som jag bär under mitt hjorta?? Markisen vacklade till en början; derpå slöt han sitt hufvud i sina armar: ?Du skall bli lydd?, sade han; ?vi resa i afton?. En vacker dag öppnades ånyo Violantes mormors emellan Alperna belägna hus; egarne kommo för att der tillbringa en sommar. Ryktet om deras ankomst spridde sig snart ända till staden, och hela bergsbygden kom i rörelse för att i förbifarten få se den der lille advokatens dotter, hvilken nu blifvit markisinna. Herr och fru Croix-deVie återkommo nu frän en lång resa; de hade med sig sin färstfödde, nu två år gammal; de voro endast åtföljda af några kammarjungfrur samt en enda tjenare — men hvilken tjenare! Liten till växten, undersättsig, med ofantliga lemmar och ett avsigte, dystrare än en Decemberhimmel, kom han på. vägarne bergsbor af fulla sex fots längd att ta ett steg tillbaka af förskräckelse. Aldrig talade han vid någon menniska. Chesnel — ty det var ingen annan än han — dyster som en landsflykting, saknade djupt urskogen, de med döda Tyllda grafvarne, och de heta minnena af fordna strider, och hafsvinden, hvilken lät som ett buller af rostiga vapen mellan ekarne; men han tillstod det icke; han sade, att hans fädernesland vore fästadt