Aftonbladet – 29 december 1866, sida 3

ILITTERATURTIDNING Innehåll: H. Lassen, Henrik Wergeland og bans Sam tid. — Om musiken, dess utveckling och utmärktast mästare. — Dahlander, Om tekniska undervisnin gen. — Tidskrift för byggnadskonst och ingeniörve tenskap. — Litteraturoch konstnotiser. Henrik Wergeland og hans Samtid. Af H Lassen. Kristiania, P. T. Mallings för lag, 1866. 298 sidor 8:0o. Pris 1specie (4 rdr rmt). På samma gång som den vetenskaplige skildringen — den, som har menniskolifve och menniskosjälen till föremål, icke min dre än den, som sysselsätter sig med de yttre naturföremålen — börjat mer och me afsöndra sig i monografiens form under den öfverväldigande känslan af, hvilken nästar oupphinnelig mångsidighet de större uppgif. ternas behandling kräfver — har äfven så. som en motvigt framträdt ett starkt behof att uppfatta det särskilda föremål, med hvilket monografien sysselsätter sig, icke såsom en lösryckt del, utan i fast förbindelse med dess omgifningar, såsom en särskild organisk lem på ett stort helt. För att hemta ett exempel från en särskild vetenskap, man åtnöjer sig icke med att gömma plantan i ett herbarium och der undersöka henne med förstoringeglaset, för att derigenom få henne insatt på hennes rätta pats i systemet; man studerar henne i lefvande tillstånd, iakttager hennes förhållande till den jordmån, ur hvilken hon skjutit upp, och till det klimat, som bragt henne i blomstring. Ju speciellare man tagit uppgiften, desto vidsträcktare, desto allmännare beskådar man den och framkellar på detta sätt den sanna totalbilden, till hvilken man aldrig kunde komma, så länge den vetenskapliga forskningen icke kände något annat än de båda ytterligheterna : den lösryckta anekdoten och det torra, mången gång a priori sammansatta, skelettartade systemet. Det är detta, som är det sanna och stora i de af den s. k. positivistiska skolan förfäktade doktrinerna, och som förnämligast en af denna skolas yngre lärjungar, litteratur(och på den sednaste tiden äfven konst-) historikern Taine på ett så lysande sätt tillämpat i praxis: den sanningen, att menniskan icke är ett isoleradt fenomen, utan beroende af sitt samhälle — en sanning, hvilken, så der naket uttalad, måhända förefaller litet trivial, men som den litterärhistoriska forskningen alltför ofta förbiser. Jag vet icke, om författaren till ?Henrik Wergeland og hans Samtid? någonsin ens har hört talas om positivisternas maximer; men det vet jag, att han i sitt arbete tillämpat dem på ett sätt, som förtjenar det fullaste erkännande. Amnets egen natur kräfde det också här i högre grad än eljest. Efter den älskliga skildring, som Wergeland sjelf i sina på dödsbädden skrifna ?Hasselnödder, med og uden Kjerne, dog til Tidsfordriv, plukkede af min henvisnede Livs-Busk? gjort af sitt lifs intressantaste händelser, var det icke på det anekdotmässiga eller personalhistoriska fältet den skulle söka sina materialier, hvilken ville taga honom till ämne för en litteraturhistorisk skildring. Ju längre den tidrymd blef, som skilde oss från skalden, desto klarare blef det, att han mer än någon annan af Norges litterära storheter just var en af dem, som först då fullt förstås, när man ;er dem i förhållande till deras samtid. Hela hans verksamhet — jag menar här icke enskildheterna i hans skaldeverksamhet — måste utan en sådan commentarius perpetuus bli oförstådd eller missförstådd — och att detta varit fallet, derpå kan man införa nära liggande exempel. De, som efde samtidigt med Wergeland, sågo blott ie särskilda sidorna hos honom, älskade ler afskydde honom, bådadera lika blindt, vilket var helt naturligt; ty den, som icke lott lefver i en tid, utan med eller emot len, kan naturligtvis endast.i de sällsynaste f.ll ställa sig utom densamma vid dess ,etraktande, kan icke undvika att behandla len advokatoriskt, antiogen såsom försvaare eller åklagire. Den äter, som i stuliet af Wergelands verk utan tillräcklig istorisk kunskap om tidsrörelserna sökte tt ställa sig i ett personligt förhållande till ionom, om jag får begagna detta uttryck, töttes lika ofta tillbaka af förunderliga izarrerier, smaklösheter och skenbara inonseqvenser, som han vid andra tillfällen ter drogs till honom med oemotståndlig nakt, allt blott derför att Wergeland endast unde rätteligen förstås ur den samtid, åt vars djupaste rörelser och mest förborgade ankar han hade gifvit uttryck och form än åsom skald, än såsom politikus, än prakiskt arbetande för sitt ideal af ?Borgerdyd?, n kämpande med i den mest efemera tidingspolemik. Med ett ord, först då hadel nan kommit på rätta vägen att förstå hoom, när man i honom såg en af det norka samhällets representative men? — jal en, som för en sida af sin tid — den framåt kridande — förtjenar detta namn i högre rad än någon annan — icke blott likasom ans motståndare i en särskild riktning, aningen såsom skald eller såsom politikus ller såsom praktisk arbetande man — utan elt och hållet i dem alla. Först när den es ur denna synpunkt, får bilden af hoom sin rätta bakgrund. Wergelands första författareskap inträffar edan är 1826 — året efter sedan han blef tudent — men hans egentliga framträdane såsom medfaktor i litteraturen kan man pentligen först räkna från tiden omkring