Aftonbladet – 29 december 1866, sida 3

i den luft du andas, det ligger i dina minnen, i den olycksaliga irring, i hvilken du från barndomen blifvit invaggad, det ligger också i ditt högmod. Vet dä, jag tror icke på din legend, jag tror icke på ödet. Sannt är, a:t denna legend har någonting smickrande under all sin grymma galenskap. Är det icke skönt att tänka sig huru en hemlighetsfull makt sedan tvenne årbundraden beväpnat sig emot Croix-de Vie-slägtens storhet. Det är ju en kamp emellan likar. Man säger, att ödet ej kunde välja sig mera lysande offer. Man yfves först i sin dårskap: så kommer en dag då man deraf får sin död.? Men du är ju här!? sade Martel, ?och u har ju räddningen i dina händer.? ?Jag tror det fullt och fast?, återtog Violante; ?jag tror, att det ljus, som jag iterkallat i ditt förnuft, är min egendom. Jag kommer derföre nu att låta det lysa avar det mig behagar, jag kommer ej att rådfråga dina önskningar. Da har ej äterfått ditt fulla förnuft, om du tror, att jag vill återge dig friheten att öfverlemna dig åt dina bedröfliga drömmar. Jag hatar detta hus, så fullt af frestelser och förskräckelser; jag kom nyss till dig för att säga dig en sak, som kommer att emot mig uppkalla allt det högmod, som du har qvar. Du älskar mig, jag vet det, men jag vet ock, att ditt hjerta är envist. Lika godt! Jag är beredd till kamp .. Jag vill redan i afton med dig; Martel, lemna detta slott.? ?Lemna Croix de-Vie?, utbrasthan, ?lemna min familjs vagga och dessa ställen, der jag alltid vistafs, lemna det hus, der min mor nu slumrar. Oh för huru lång tid, Violante?? För alltid.?