Aftonbladet – 29 december 1866, sida 2

Violante, jag vill kämpa; men i dag kän. ner jag mig svag! Svärmodrens sorgliga be grafning låg ännu alltför nära; det mest fasta mod har sina svaga stunder, och dess utom tillstod ej Violante för sig sjelf hele sanningen. Hon var icke blott svåg, hor var trött; ty hon märkte nog, att hon ut tömde sina krafter i denna bittra kamp, och att räddningsverket med Martel icke gick framåt. Hvad kunde hon väl göra med denna domnade själ? Afvakta, vaka, skydda markisen emot honom sjelf?... Nåväl, ingen. ting mer! Och dagarne förflöto, och Vio. laprte fana ej något medel att kunna rycka denna arma ande ur sitt mörker. Hon tyckte likväl, att om blott Martels ögon kände igen henne, om hans hjerta förstode henne, om ock blott för ett ögonblick, så vo:e han kenve återgilven. Det fordrades en stor kris för att rädda honom. En tanke föll den unga qvionan in, den nemligen att kalla honom tillbaka till sig och att ropa till honom: Nåväl, ja, din mor är död! och att sedan efter den smärtsamma klarhet, som då skulle uppgå i hans själ, ytterligare vädja till honom. Martel?, sade den unga qvinnan, ?kom då tillbaka till mig.? Man skulle kunna ha sagt, att ban kände igen den törtrollande röst, som kallade honom; ty han ryste till. Vid deona rörelse kom hana arm vid en gardinsknapp; den illa fastsatta knappen föll ned på mattan, och den jerntenn, som uppbar densamma och som var hvass i ändan, lyste för ögonen på den siste Croix-de-Vie, som ej hade någon värja såsom den förste Martel, icke något gift såsom den tredje, och hvilken man här höll tången. Markisen kastade en rädd blick åt den sida, der Violante satt. Med pannan nedlutad i sina bänder, i tysthet stärkande sig för det stora beslut hon nyss fattat, såg den unga qvinnan honom icke. Då andades han tungt ut och rättade upp sig i hela sin längd; hans ögon återvunno den lifligaste klarhet. Lugnt mätte nan höjden af den punkt, der gardinsknapen haft sin plats, förvissade sig sälunda