Aftonbladet – 28 december 1866, sida 3

ifverldsberyktade och hvem vill icke skynda ff Idit för att med egna ögon och öron öfvers 1: Ityga sig om sanningen af alla dessa loctI kande och lysande beskrifningar, eom kröI nikeskrifvare och poetiska turister spridt ut öfver jorden. S t Låtom oss vända upp och ned på porteimonnän och se efter om icke ett eller annat i lguldstycke fastnat qvar i nägot hörn. Jo, alminsann! Det kan icke bättre användas än n I till en glad natt på operabalen. -). Midnattsklockan slår och vi gå framåt k I boulevard des Italiens, för att komma till h Irue Lepelletier, der hundratals gasflammor t a t 2 id lysa upp vägen till Operan. En ofantlig menniskomassa böljar fram på ömse sidor om filen af åkdon. Kostymerade tränga under höga rop fram genom bopen, som med mer eller mindre grofva qvickheter hel-)Sar de skrikande bjeltarne och herdarne. Från de kringliggande kafterna strömma ut en mäned masker, som alla styra samma kosa. Vi följa dem och komma omsider bland hyimlet i operaförstugan. Fram nu med hvita handskarne och så med några raska hopp uppför de mattbelagda trapporna. Klockan är redan ett och dansen har begynnt. Vi tränga oss fram enom korridoren och nå ändtligen en af ingångarne till salen. Se der nickar en bekant, en inföding. Han tycks säga någonsting, sh! god afton helsar han naturligtvis. Nej... Akta era portemonnaier!? säger han. — Det var första vattenskopan! Här från trappan ha vi utsigt öfver den vidlyftiga salen. För att icke behöfva använda de stående uttrycken Pett haf afljus?, ?en flod af ljus?, så säga vi att flammorna sr ETFTAR FF strålande insjö. Längst bort i fonden, just der teaterfonderna bruka hänga, är orkestern placerad och Strauss (icke den store) Tlåter sina 300 underhbafvande spela upp till dans. Ett halft tusende karaktersmasker Itamla om i kadrillen, och rundiomkring salens sidor stå omkring lika många frackIbeklädda främlingar, som kommit hit för att se ett prof af den riktigt vilda fransyska I glädtigheten. Finner man verkligen denna glädtighet på operamaskeraderna? Det blir nu frågan. Klockan blir tu, tre, fyra. Salonger, foyern, logerna och korridorerna äro öfverfulla af folk, men ännu bar icke glädjen bållit sitt intåg. Alla dessa högljudda gap;kratt och rop, som höras från alla håll, äro de då icke bevis på glädje? Nej! Dessa emhundrade kostymerade herrar och damer, som dansa kankan så att sveiten dryper af dem, äro påklädda af arrangörerna och få visst betal: för natten. Liksom man på mänga ställen har lejda gråterskor, så har man här hyrt skratterskor och skrattare. Denna dane, som skall föreställa vara så vild och uppsluppen, är ett arbete som betalas visst pr timma. Alt det finnes undantag är helt naturligt, och här och der kan man finna otvungen liflighet, men de flesta damer, som briljera med sina hudfärgade trikoter, höra till Straussiska landtvärnet. Detta landtvärn bestär af ett antal qvinnor som hafva till profession att dansa kankan och mot betalning lifva de offentliga balerna i Paris. Första klassen, mellan tjugo och tjugofem år, är i ständig tjenstgöring på danslokalerna af första rangen; andra klassen, mellan tjugofem och trettio år, inkallas efter behof, och den stora reserven utgöres af dansörer mellan trettio och fyrtio år. När operamaskeraderna börja inkalias alla klasserna under fanorna och bilda en verklig landtstorm, för att kunna gifva storartade och Paris värdiga glädjefester åt de skädelystna främlingarne, som med sina applåder uppmuntra de dansöser — som sparka högst. Kom låt oss gå in i foyern, der de mystiska dominoerna mest hålla sig, Vistanna i dörren ett ögonblick för att såsmåningom vänja oss vid den qväfvande heta och myskuppfyllda luften derinne. Se få, låt oss modigt gå på, ty det är här man finn r dessa damer ar stora verlden, som alla maskeradbeskrifvare tala om. Höj upp hufvudet och vrid på mustacherna, så kommer der måhända en spansk sefiora, en rysk furstinna eller en tysk prinsessa och enleverar er. Det eleganta ekipaget väntar helt säkert dernere och den maskerade be tjenten står färdig vid vagnsdörren. Nu gäller det bara hvem som falle den förnäma damen i smaken. Gif öget glans och låt ett småleende spela på läpparne, det ska säkert göra effekt. Eller se melankolisk ut och fixera alla med dyster blick... Nej, ingenting hjelper. Vi hafva korsat foyern i alla riktningar, men icke en skymt at den väntade uppenbarelsen, med den tör näma hållningen, de eleganta fasonerna. Hvar äro de då, dessa mystiska sköna?.. Tyst!. Här är en intrig. En elegant ung man läser en biljett som någon oförmärkt stuckit i hans hand. Han är den lycklige. Klockan fem i korridoren vid stora trappen till höger, mumlar han tör sig sjelf, och ett belåtet leende krusar hans läppar. Han ser på sitt ur, visaren står på fem och med klappande hjerta skyndar han till sitt rendez-vous. Vi följa honom på afstånd, för att uppfånga en skymt afden dam, som helt säkert skall enlevera den afundsvärde unge mannen. Det här påminner oss om en historia, som vi läst i en beskrifning öfver Pauriserbalerna. En rik dem, prinsessa eller åtminstone hofdam, kom hvarje lördeg till operamaskeraden och förde med sig derifrån den kavaljer som mest behasgade henne. Kanske är det henne vi skola se. Ah, der närmar sig en domino till den unge elegonten. Det är en ståtlig figur, ett helt hufvud längre än kavaljeren. P ötsligt kastar hon kapuschonpgen tillbaka och tar af masken. Min skräddare! utropar elegenten med förskräckelsen målad i sina drag, I stället för de ljufva drag af ros och lilja han väntat sig, ser han sin skräddares skäggiga fysionomi; i stället för en ljuf stämma som inbjuder till en kärleksfest, hör han en basröst som säger: När tänker ni betala mig mina tre tusen francs? QSata ÄHlngsinanen fAll och ie e eng don i de femtio Jjuskronorna göra salen till enl tat or ft Fi bn DA