Aftonbladet – 28 december 1866, sida 3

Causerier från Paris. Innehåll: Richelieus bufvud. — Ceremonien i Sorbonne fäsongens första opera-maskerad. — Glädje på be ställning. — Straussiska landtvärnet. — Pater Hyacinthes predikan om äktenskapet. — La Fontaino il lustrerad af dansken Frölich. — Julhelsning till Sverge Den 18 December, Att kardinal Richelieus hufvud gjorde mycket väsen af sig, då det i lifvet höjde sin stolta hjessa, var nu ingentiog att undre på, men avt det 224 är efter den store statsmannens cöd skulle sätta hulfva Paris iröre!se, det var litet oväntadt. Härdelsen är emellertid den, stt ka dina. len, som 2ldrig var hvad man kallar bört. kommen i lifvet, kom-bort efter döden. Under den stora revolutionen 1793 delade Richelieus graf samma öde som träffade de franska konungagrafvarne. Hans hvilostad öppnades sf det rasa de folket och hans varlefvor söndersletos af grafskändarne. ufvudet ruliade under tumultet i ett hörn och upptogs af en krämare, mera för kuriositetens skull än af politisk fanatism. För att lättare kunna dölja sitt fynd sågade krämaren hufvudet midt itu och behöll blott ansigtet. I många år förblef Richelieus hufvud inom köpmannens familj, men vexiade sedan egare och kom så i bänderna på en deputerad, hr Armez, som skänkte den dyrbara reliken till Napoleon den II. I dag skall den store ministerns hufvud begrafvas för andra gången. La Sorbonnes kyrka är dekorerad med sammet och guld. En stor samling af Paris framstående män fyller kyrkans alla gångar och hörn. Der sitta senatorerna, der akademiens medlemmar. Domare, advokater, professorer, publicister, litteratörer och srtister skymta fram från alla sidor, Det är ett lysande sällskap. Nu stiga erkebiskopen af Paris och biskopen vf Sura upp från sina platser och gå i procession till kyrkd.rren, der de mottaga kardinalens hufvud af ministern för undervisningsväsendet. De återvända och placera reliken på en svart sammetskatafslk i midten af koret, hvarefter messan börjar. Richelieus hufvud hvilar på ett sammetshyende i en ask af citronträd. Ansigtet är mahognyfärgadt af tiden men dess drag äro förunderligt väl bibehållna. Endast nässpetsen är något skadad, troligen då de ogravnlaga revolutionsmännen säto bufvudet rulla på stengolfvet som ett kägelklot. Munnen är halföppen och låter se en rad hvita änder. Det ser ut som om kardinalen skulle små!e af tillfredsställelse öfver den storar ade ceremonien, eller måhända är det minnet af havs galanta äfventyr, som i dödsminuten framkallat detta leende drag. Mustaschersa och det spetsiga pipskägget finnas invu gvar och jifva åt profilen en påfallande likhet med det porträtt man eger af ministern: Eiter slutad messa och sedan men fullsjort ännu några ceremonier, lägges hufvudet ner i den hvita marmorkistan, der den ör längesedan återfunna kroppen väntat på föreningen med sin ädlaste del. Abb Perraud bestiger predikstolen och jalar i tre långa a delningar om Richelieus lefnad, hvarefter erkebiskopen välsigpar församlingen och afslutar bögtidligheten. Men innan vi draga oss tillbaka, så Jåt oss på oratvärden lasa efterverldens tankar om den store mannen, hvars hufvud icke fålt ro ens efter döden. Här hvilar den store Armand-Jean Duplessia, kardinal af Richelieu, hertig och pär if Frankrike, stor af börd, storisnille, stor vishet, stor i kunskap, stor i mod, men innu större i fromhet?, står der inKugget i armorn, men måhända stå andra ord att a i den stora domareboken, der st upp .ecknas sådant det är, icke sådant det synes Vera. Ceremonien i Sorbonne har besynverligt nog ledt våra tankar på eäsongens första moskeradbal, som i natt skall ega rum i Stora operans lokal. Dessa maskerader äro