Aftonbladet – 28 december 1866, sida 2

tlandet och till stor del af sina egna unersåter betraktades såsom ständigt i behof f bjelp mot Frankrike, hvilket förmenta ehof gjordes till grundval för spekulatioer på vår eftergifvenhet och blygsamhet. Jenna spekulation har under sista årtiondet ärskildt drifvits mycket långt at Österrike ch en del af våra tyska bundsförvandter: lan frågar sig sjelf: var den berättigad? och för sig ligger ingenting i Preussens atressen, som icke gör fred och grannsämja ned Frankrike för oss önskliga; vi ha intet tt vinna genom krig med Frankrike, äfven m kriget vore lyckligt. Kejsar Napoleon ar, i motsats mot andra franska dynastier, sin vishet insett att fred och ömsesidigt örtroende låge i båda nationernas intresse, tt de ej af naturen vore kallade att bejämpa hvarandra, utan att som goda granar vandra vid hvarandras sida på framåtkridandets bana, till gagn för civilisationen. 3lott ett sjelfständigt Preussen kan stå i ett ådant förhållande till Frankrike — en saning, som kanske ej i samma grad erkänes af alla kejsarens undersåter; men offivjelt ha vi blott att beställa med franska regeringen. Ett sådant framåtgående på samma väg har till följd ett välvilligt skonande af ömsesidiga intressen. Hvilka äro nu, i det hela och i stort, när man ej taser hänsyn till verkan af förbigående tillTagelsen, Frankrikes intressen gentemot Pyskland? — Låt oss betrakta dem alldeles fördomsfritt, låt oss försöka att ställa oss på den franska ståndpunkten. Det är det enda sätt, hvarpå man kan rättvist bedöma främmande intressen. Det kan ej vara önskligt för Frankrike, att i Tyskland uppkommer en öfvermakt, sådan den skulle framstå, i händelse man tänkte sig hela Tyskland förenadt under österrikisk ledning, ett rike om 75 millioner, ett Österrike intill Rhein; till och med ett Frankrike intill Rhein skulle knappt bereda tillräcklig motvigt. Det är för ett Frankrike, som vill lefva i fred med Tyskland, en fördel, om Österrike ej utgör en del af detta Tyskland, i det att de österrikiska intressena på mångahanda sätt komma i kollision med de franska, dels i Italien, dels i Orienten. Mellan Frankrike och ett från Österrike åtskildt Tyskland gifves d-remot långt färre beröringspunkter, som kunna leda till fiendtliga förhållanden, och att Frankrike ni eu fr al bi be fa or te dö qv er vc gt de H ög li sl js je re s n s d h ti 1 I h t b a P s f a r Vv I c 1 j s g I i 1 1 4 hyser den önskan, att till närmaste granne : ba en makt, med hvilken det har utsigt att . lefva i fred, en makt, som 35 eller 38 mill. fransmän äro fullt vuxna i defensiv kamp,l. kan man ej förtänka det. Jag tror, att Frankrike, om det på rätta sättet uppfattar sina intressen, ej kunde tillåta att vare sig den preussiska eller österrikiska makten försvunne. Hvilka äro vidare Frankrikes intressen i den europeiska utvecklingen, särskildt under den nuvarande dynastien? Det är, att man tager hänsyn till nationaliteterna. Frankrike har från början uppfattat den danska frågan i enlighet med detta system ; franska regeringen iakttog redan å Londonokonferensen och vid tiden före och efter densamma en mindre ogynnsam hållning mot de tyska anspråken mot Danmark, för såvida dessa anspråk sammanföllo med nationalitetsidn. Ett fullständigt genomförande, af nationalitetsprincipen är, som bekant, alldeles omöjligt på den danska gränsen, emedan nationaliteterna äro så blandade, att ingenstädes en gräns låter sig uppdragas, som fullt skiljer dem från hvarandra; men det var principen, i stort tagen, som Frankrike representerat och som gjorde det möjligt för Frankrike att ej uppträda med samma skärpa, som andra makter, mot de tyska sträfvandena. Under mellantiden har man ofta kommit tillbaka till förtroliga öfverläggningar om denna fråga med Danmark och andra makter; vi ha aldrig tagit initiativet dertill; emedan det ej var oss lägligt. Jag har alltid hyst den åsigten; att en befolkning, som verkligen enligt sin otvetydigt i dagen lagda mening ej vill vara preussisk eller tysk, som enligt sin otvetydigt uttalade vilja önskar tillhöra ett omedelbart tillgränsande grannrike af dess pationalitet, icke stårker den makt, från hvilken den sträfvar att skiljas. Man kan ha tvingande skäl, att likväl ej gå in på dess önskningar, det kan gifvas hinder af geografisk natur, som göra det omöjligt att fästa afseende å sådana önskningar. Frågan är, om och i hvilken mån detta eger rum i förevarande fall. Frågan är öppen, vi ha alltid, när den diskuterats, bifogat, att vi aldrig kunde inlåta oss på att genom nå got arrangement skada vår militära säkerhetslinie, men att vi väl under vissa omständighet:r kunna taga hänsyn till otvetydigt och fritt uttalade önskningar, som på detta geografiska område ihärdigt och ärligt lagts klart i dagen. Detta är omtrent hvad de förtroliga förhandlingarne under mellantiden gått ut på. Så stodo sakerna, då Frankrike genom händelserna i Juni detta år kom i den situationen, att det med ovanligt starkt eftertryck betonade sina egna önskningar. Jag behöfver ej för eder skildra ställningen, den är tillräckligt känd, och ingen har velat uppfordra Preussen att samtidigt föra två stora europeiska krig eller att i ett ögovblick, då det förde det ena och ännu ej betryggat frukterna deraf, försämra sitt förhållande till de andra stormakterna. Under denna sakernas ställning kallades Frankrike af Österrike till medlare i striden, det kallades således fullt legitimt af den ena af de stridande parterna att göra sin mening gällande. Att Frankrike tog hänsyn till hvad dess politik betecknade såsom önskvärdt, kan ioagen förtänka det; derom, att det med moderation gjorde denva hänsyn gällande, är cet i min tanke änuvu för tidigt för allmänheien att döma. och jag beder er öfverl mna detta till regeringarnes bedömande. För oss framställde sig ej den frågan, om vi ansåge det öfverensstämmande med slesvigholsteivarnes önsk