Aftonbladet – 28 december 1866, sida 2

mer än förr hade något att hoppas af henses saktmod eller hennes medlidande. Och hvarför då lefva? Hvartill tjenade at längre framsläpa sitt kriogirrande, fega lif Hvad gagnoade det honom att afvakta mar kisens död med denna otålighet; hvars grym. het han understundom förebrådde sig. Val han då så nyfiken på skådespelet af en så dan trohet på andra sidan grafven? Har började gå fram och tillbaka i rummet mec stora steg. Hvartill tjenar det? upprepade han. Derpå gick han och satte sig undel spiselskärmen, på sin gamla värdinnas älsk lingsplats, och rörde maskinmessigt med fo ten i den kalla askan. Hvarföre lefva? sade han, hvarföre? Lampan slocknade; det ble ålldeles mörkt i tummet. Efter alla sin nesrörelserna under denna långa och smärt fulla däg kände sig Lesnevenganska trött Det djupa mörkret, vinden, som hvirflande genom skorstenen vaggade honom, nedtyngdt innan kort hans ögonlock. Redan föll har in i drömmär. Om bon hade älskat mig murlåde han, och han suckade djuptsderpi rörde sig andfa vida olika bilder ichansorolige själ. Han drömde nw om markisen, Hor skäll böta honom ! skrek hån. Värdinnansg söt som vid dagbräck: ingen kom in i rummet hörde honom och förstod, att det värfrågs om markisen af Oroix-de-Vie, ty hens huf vud var ännu fullt af förra aftohens sam tal: ?Måtte Gud höra er!? sade han i de han gick förbi. Lesneven vaknade genast. Värdinnans son gjorde under gåendet sina anmärkningar. Han begrep ej riktigt hvar. före Lesnevön iotresserade 2 lör markisens botaride till dem grad, att -rom talade under sömnen. Han cica sei: då i blåst och regn uppför byn: cat, ryckand på axiarne som han alitd : xd nvar gång han tänmkte på den foru.e öfverjägaren.