Aftonbladet – 28 december 1866, sida 2

STOCEHOLM den 28 Dec. Bismarcks tal i preussiska deputeradekamnaren under förbandlingarne om lagförslaet rörandeSlesvigs och Holsteins annexion ar väckt mycken uppmärksamhet och komnenteras af de tyska bladen i olika riktingar, allt: efter deras olika ståndpunkt. fedan Köln. Zeit. i sin kritik af föredraget t nationalitetsprincipen vindicerar ett sjelftändigare värde och en större framtid, än 3ismarck synes tillmäta den, anmärker Kreuzeitung, som prisar talet säsom ett diplomaiskt mästerstycke, med hänsyn till preusisk-österrikiska fredsfördragets 5:te art., att len visserligen är obehaglig för Preussen ch, hvad folkomröstningen i Slesvig angår, j kan annat än väcka principiella betänkigheter; men att det af Bismarcks yttranlen måste vara klart för enhvar, att Preussen ej kunde vägra att upptaga denna artisel i fredsfördraget, och att det äfven är örpligtadt att utföra den. När Bismarck — yttrar bladet — så oförbehållsamt utta-. ar, att Preussen ej kunde tillbakavisa den: na klavsul, utan att bereda sig på krig med Frankrike, så måste allt klander förstummas, och den som likväl ogillar hans handingesätt, måste tilltro sig sjelf större dugighet och större mod, än ministerpresidenjen ådagalade under sista kriget och derpå följande förhandlingar. Deputeradekammarens debatt om annexionslagen den 20 dennes erbjuder, äfven Bismarcks tal oberäknadt, ganska karakteristiska momenter. Den öppnades af Kapnegiesser, ordförande i den komite som afgifvit utlåtande öfver lagförslaget. Han åberopade de petitioner med ?talrika, verificerade underskrifter?, som uttalat sig för Phertigdömenas integritet?, och anmärkte att det i detta ögonblick, då ?man egde avledning att hoppas en lyckligare framtid för fäderneslandet, ingalunda vore skäl att påskynda omröstningen i Nordslesvig och utsätta dervarande landsmän för det dock i alla fall tvifvelaktiga resultatet deraf. Twesten yttrade sig ännu bestämdare mot omröstning i Nordslesvig och deraf eventuelt följande afträdelse till Danmark, hvilket han motiverade på detta egendomliga sätt: ?Ju mindre det rättsanspråk är, som man har på Slesvig-Holstein, desto större pligt är det för oss att sörja för det enda, som rättfärdigar annexionen, nemligen att man betrygga. en lycklig framtid för Nordtyskland och hertigdömena?. Mot Twestens tal, som tadlade preussiska regeringens förhållande tillavgustenburgaren, beskyllde Bismarcks verktyg Scheel:Plessen för att i själ och hjerta vara dansk-sinnad, samt förebrådde regeringen att hou går in på fredsfördragets femte artikel, uppträdde Bismarck med ett vidlyftigt föredrag. Vi förbigå här de två första afdelningarne af talet, för att in extenso meddela det som angår frågan om fredsfördragets löfte till de danske slesvigarnes förmån. I förbigående torde dock det märkliga draget förtjena anföras ur Bismarcks försvar för Scheel-Plessen mot Twestens anfall, att Scheel-Plessen, då han hösten 1864 vistades i Wien för att tillhondagå med upplysningar i de finansiella frågor, som voro föremål för fredsunderhandliagarne — således samtidigt med, att konung . Kristian IX pr telegraf älade de danske underhandlarne att meddela baron Plessen, att hans maj:t hyste full tillit till dennes loyaut — försäkrade grefve Bismarck, att det vore hans fasta beslut att ej arbeta för någonting annat, än ?hertigdömenas annexion till Preussen.? — Tredje afdelningen af Bismarcks tal var så lydande: Jag kommer nu till en annan, mera väsentlig förebråelse, som den föregående talaren riktar mot vår politik och som jag måste något närmare granska, nemligen hans förebråelse med hänsyn till möjligheten af en afträdelse af en del af Nordsles. vig. Den ärade föregående talaren bar äfven behandlat denna fråga liksom, enligt min tanke, rela verldsställningen från en uteslutande slesvig-holsteinsk synpunkt. På detta sätt kunna vi ej bedöma frägan. Om vi stode allena i verlden med -Slesvig-Holstein och Danmark, skulte en sådan fredsparagraf ej existera. Jag måste be om ursäkt, om jag här blir vidlyftigare, än jag eljest plägar vara, eller dock åtminstone måste yttra mig omständligare, för att klart visa eder de skäl, som bestämde den kongl. regeringen att i fredsfördraget upptaga en ariikel, som skenbart sårar den allmänna känslan och ej står i samklang med Preussens stora segrar. Den politiska gestalt, Europa fick 1815, kabinetternas inbördes förhållande från den tiden intill 1840 visa oss bilden af ett stort europeiskt defensivsystem mot Frankrike. Detta var den na turliga återverkan af första franska kejsardömets eröfringskrig. Dettasystem beredde deltagarne en trygghet, gom dock, åtminstone hvad Preussen angår, var af en vilkorlig beskaffenhet. Så länge Preussen till hörde systemet, måste det också finna sig i den olyckliga skepnad, det fick 1815, dej måste nöja sig med sitt kommissbröd. Till ersättning hade det skydd och trygghet. De föregående regeringarne ha ej ansett lämp. ligt att tegagna sig erbjudande tillfällen at bryta med detta system. Det har fallit utan Preussens medverkan, Om genom dess fall tryggheten hade lidit alltför svårt afbräck, kulle Preussen således vara utan skuld deri; det har fallit genom år 1848, genom den politik, som efter 1848 eller rättare ef ter 1 iakttogs af Österrike. mot Preussen och som gjorde det mycket svårt att återupplifva den fordna tillit, som varit bestäm. mande för det inbördes förhållandet. He: liga alliansen fick den sista stöten genom orientaliska kriget, genom Österrikes förhållande mot Ryssland, och tillintetgörandet af Aa na Alliana Aftarlomnada att fillat2nd RT BL An 00 ket at I Å Mc