Aftonbladet – 28 december 1866, sida 2

Den känsla, eom den sednare ingaf honom var en utomordentlig blandning af förvåning, misstroende och meälidande: Den unge chouanen var ännu ej långt ifrån sitt hus, då han fick höra steg bakom sig, och vändande sig dervid om, märkte han eller rättare sagdt anade i den grå morgondagern Lesneven, hvilken äfven följande gatan men i motsatt riktning, gick ned emot flöden. Han såg på den mörka himmelen, sträckte örat ät vester i riktningen af skogen, hvarifrån nu utgick ett doft, oredigt ljud, tidtals blandadt med ett bra kande, liknande en aflägsen åska. Den unge chouanen ryckte häftigt på axlarne och ropade: Hollah! gå icke åt skogen, ekarne ramla ikull. tCHon skall bota honom, mumlade Lesneven, alltjemnt gående ned emot floden. tJag sade henne för fyra mänader sedan vid afvenbokshäcken : det är markisen, som ni älskar;det är han, som måste Icfva. Men jag får ej se det. Han hade icke ens tänkt på att följa sin unge värds varning. Han gick med tunga! öfver ängarne, som ligga nära byn. Vid stu:et af Cessa ängar håde man Sevreoden; det var vägen till skogen. Den lilla floden höjde sig, betäckt med skum; vindens förfärliga styrka tycktes redan vilja sasta den ur sina bäddar; träden på andra stranden vredo sig med jämrande läten. Lesneven gick ned i vadet. Vattnet hade under natten stigit; och gick honom högt ipp på benen; regnet slog honom i ögonen, men han uppnådde likväl andra stranlen. Der satte han sig ett ögonblick på len nedblötta marken; krafterna sveko honom, nu föll den tanken honom in, att han Yftonen förut ingenting förtärt; han smålog. Han påminde sig denna högtrafvande hän