Aftonbladet – 24 december 1866, sida 3

Det stora huset och dec osynliga gåsten. (En liten saga på julaftonen.) Det ver en stad med många hus, men det som låg midt i staden var det största. Der bodde en stor hop menniskor, och ställde man sig en dag utanför på gatan samt såg alla i huset boende gå in och ut, så hade man sett så godt som en profkarta på hela stadens befolkning. Om det huset skulle jag kunna berätta en mycket lång och lärorik historia, om icke vinterbrasan, vid hvilken jag för er förtäljer min saga, brunne så hastigt ner. Sedan msn skjutit spjellet och täedtljusen, vill man icke gerna längre höra på sagor, och jag måste derföre förkorta berättelsen om det stora huset och den osynliga gästen. Vi bry oss icke om bottenvåningen, som upptog af bara butiker, i hvilka man såg mycket som hvarken tjenar till nytta eller nöje, bredvid mången god ting, som vi ej kusna undvara. Vi stiga direkte upp i första våningen. Der bodde rikt och fornämt folk, som vant sig vid -Ila lifvets beqvämligheter och som knappast kunde gå öfver golfvet, utan att en betjent gick tre steg bakom dem, för att oupphörligt fråga: Hvad befalls? Främmande för alla materiella bekymmer, som förlama den bästa vilja, bryta den starka-te kreft och gifva grå hår i förtid, visste de icke hvad försakelse vill säga. I andra våningen bodde äfven många fa miljer af olika stånd, och deras hem erbjöd äfven tillräcklig komfort, för att göra lifvet angenämt, såframt iugentiog ennat förbittrade det. En trappa högre upp aftog denna komfort märkbart. Här voro tamburerna trånga, rummen inskränkta till familjens behof samt möblemanget och beqvämligheten derefter. De olika trapporna i huset vora säkra mätare på hyresgästernas yttre vilkor.