tillgångar och vanor, och af tamburernas elstorlek, inredning och utseende i öfrigt kunde man nästan bedöma de der boendes hemlif. I fjerde våningen togo alla beqvämligheefter slut. Här sträckte sig husgerådet och t) möblemanget ej öfver det aldra nödvändia gaste, och ändå sämre var det i den femte. Gläntade man här på dörrarne, tittade bekymren genast den nyfikne i ansigtet. .IDen haltande stolen, den spruckna stenkrukan och den trasiga gardinen som fladdrade för vinden, hvilken spelade in genom fönstret, sågo så bedröfvade ut, och man drog sig med. en smärtsam känsla tillbaka vid husmodrens slöa blick och de trasor, i hvilka barnen voro höljda. Här uppe fanns äfven en mörk korridor, och der gick nöden af och an, hånad af lasten och brottet. I hvarje vrå skymtade man der det menskliga eländets Medusahufvud. Ni som hör min saga, skulle dock mycket bedraga er, om ni trodde, att hyresgästernas verkliga lycka kunde, ilikhet med deras yttre välstånd, mätas efter de olika trapporna och tamburerna. Den som stod utanför porten och betraktade de som gingo ut och in i huset, hade nemligen tillfälle att se hurnsom många hyresgäster som bebodde tredje, ja till och med fjerde våningen, med friskt mod gingo till sitt arbete om morgonen samt återvände nöjda och glada till sitt hem om qvällen, medan en och annan af dem, som logerade i första och andra våninger, förrådde, både då han Igick och kom, missnöje med sig sjelf och hela verlden. Hvarat detta härledde sig, Jom det var de förres egen förtjenst och de sednares eget fel, derom må and jsom känna den saken bättre än jag. I det stora huset gick för öfrigt allt sin gilla gång. Folk flyttade ut och flyttade in, samt tog sitt pick och pack med sig, men i samma våningar kom merendels samma slags folk som förut. Då och då flyttade äfven en och annan byresgäst, som lemnade alla sina tillhörigheter qvar och tog ingenting annat med sig än sin själ. Det goda och onda hvar och en gjorde, deröfver förde busvärden debet och kredit, och han afslutade i dylika fall byresgästens konto. Huru ett sådant bokslut såg ut, derpå blef aldrig någon af hyresgästerna klok. Blott en enda gång om året föregick någonting ovanligt i huset från bottenvåningen tll takfoten. Då putsades och fejades, skurades och stökades öfverallt derinom, och en hvar prydde sitt hem på bästa vis. Till och med i femte våningen gjordes då stora ansträngningar, för att under ett par dagar locka glädjen öfver trösklarne till de trånga rummen. Den trasiga gardinen lap pades och tvättades, de sprukna stenkärlen sinkades, och den haltande stolen ficx åter sina fyra ben till rätta. Hade förut under vintern ingen brasa uppvärmt det kalla rummet, skulle åtminstone en sådan under dessa dagar finnas, och ingen var så arm, att han icke kunde bestå sig ett grenljus. Älven till den mörka korridoren sträckte den all männa rörelsen i huset sin verkan. Nöden lindrades af barmhertigheten, och håaet tystnade till och med för en stund på lastens läppar. Med ett ord, man kunde se på allt, att en betydelsefull högtid var i annalkande, samt att hvar och en väntade främmande. Detta uteblef icke heller, ty då högtidsaftonen kom, och otaliga ljus strålade från husets fönster, anlände välkomna gäster. Då samlades i de älskade hemmen, likt flyttfåglar, som återsöka välkända nästen, från nära och fjerran kära anförvandter, vänner och bekanta; då återknöts vid månget gladt återseende kärlekens och vänskapers brutna Jänkar — då rådde glädje och frid i allas hjertan. Julen var kommen, ljusets heliga fest, och småbarnen dansade i fröjd och gamman kring julgranen, medan de gamla språkade om fordna tider och lefde upp på nytt i sina minnen. Ingen blef lottlös denna afton. Bjelfva tiggaren njöt någon glädje, och den qvällen kom äfven drinkaren i femte våningen nykter hem till de sina, medförande en liten skänk åt sin arma hustru och leksaker åt de små. Men när glädjen var som störst, då trädde en osynlig gäst in både hos den fattige och den rike, och han gick omkring ötverallt i huset. Han smekte barnens lockiga hufvuden, log åt de ungas förhoppningar, gaf den mognade åldern mod och de gamla förtröstan, skingrade bekymren samt mildrade lidandet och sorgen. Då han kom och gick kände alla liksom en susning i hjertat och hörde hans heliga ord: Guds frid med eder! men ingen såg gästen, från hvilken denna underbara helsning kom. Blott för en enda visade han sig i synlig måtto. Det var en gammel, fattig man, utan vänner och anförvandter, hvilken låg ensam och öfvergifven på sin torftiga bädd. Afven hos honom brann ljus, men det var den matta flämtande lampan vid en dödsbädd. Hos honom var den gästen väntad; man såg det på den döendes förklarade blick, då den kommande satte sig vid hans nufvudgärd. Han kände honom väl och visete, att Jjusets och sanningens apostel, rihetens heliga martyr var kommen. Heimer. —r— PE REQ