Aftonbladet – 24 december 1866, sida 3

Pe k vw Idu blir stor?? — Trumslagare, jag med, Två enstöringars julafton. Vi kunna skildra den nu, ty dessa begge män ha redan slutat sin lefnad. Julaftonen år 186... kl. vid pass fem sam. manträffade de händelsevis på Drottning. gatan. De voro gamla vänner. Begge hade upplefvat sextiotalet. Begge hade blifvit hemsökta af många husliga sorger, hvilka de dock burit med resignation. De voro begge ansedda vetenskapsmän, hade hvardera inom sitt fack gjort 1osterlandet mycket gagn och verkade ännu i sitt kall. Den ene, vi kunna ju kalla honom X., hade varit lycklig make, men döden hade tidigt bortryckt hans älskvärda hustru. Längre fram i tiden hade han förlorat en hoppgifvande son, som föll offer för en djup melankoli. Den andre, vi kalla honom Y., hade äfven varit begåfvad med en snillrik maka, som skänki honom många barn. Hon var död och barnen vidt kringspridda. De begge gamla männen voro nu enstöringar i sina hem och i lifvet. De helsade så hjertligt på hvarandra då de träffades den der julaftonen. Vi äro sannolikt ute i samma ärende?, sade den ene, att se på folkstimmet, titta in i de upplysta butikfönsterna, och kanske erinra oss den tid, då äfven vi med hustru och barn gladdes ät julfröjden.? — De vandrade Drottninggatan upp och ned ett par slag och vexlade just ej många ord, fördjupade i sina minnen. Framför ett sockerbagarfönster stod en liten pys och blickade med vidt uppspärrade ögon på de vackra sakerna. Y. stannade och sporde gossen: Hvad är din far?? — ?Han var trumslagare vid Svea garde, men dog isomras?, svarade gossen. — ?Hvad skall du bli, när förstås?, sade den lille och rätade på sig. ?Se der en pereon således, som är fullt besluten att väcka uppmärksamhet när han blir stor?, sade X. småskrattande. ?Har du nägra syskon?? sporde han. ?Ja visst; två som ä mindre och tre som ä större än jag?, svarade den lille. Således sex trumslagare med tiden?, inföll Y. Åh nej. Tre ä flickor, vet jag?, anmärkte gossen smått förtretad. ?Jaså, det förändrar saken. Men huru är det för er?? Jo, fattigt förstås, för tvätten går så dåligt i vinter för mamma.? Hvar bor du, min gosse?, frågade Y. Vi bo i Lappgränu, innanför en annan madam, som går i husen som hjelp.? Tänk, bror?, sade Y., ?om vi skulle slå oss ihop och göra några små inköp åt den der familjen på trumwa, så gjorde vi den kanske gladje på julafton ?? De begge gamla enstöringarne gingo in i en köpmansbod och försedde sig med socker och kaffe, i en bagarbod köptes julbröd, och hos en hökeare ett stycke fläsk. Gossen följde med till Lappgränden och vägledde trappor upp. dem in på en mörk gård och tre mörka Vandringen uppåt höjderna är alltid svår, yttrade X. pustande, ?men nedstigandet blir härvidlag ej lättare.? Gossen gick förut, och ändtligen inträdde de hos trumslagarenkan. Rummet föriådde stor fattigdom, men var soyggt öfver förväntan, likaså hela barnskaran, men något julbord syntes ej till. Be här?, sade X., ?har ni lite julkost till er och barnen. Vi ha gjort gossens bekantskap och han har fört oss hit.? Glädjen blef stor hos de fattiga, och de begge enstöringarne togo afsked. Nedkomna på gatan, föreslog Y. att de skulle gå hem till honom, och först längre fram på aftonen besöka hotell Suede för att äta julgröten. Förslaget antogs. De begge gomla slogo sig ned framför aftonbrasan och började att omtala sina minnen, utvexJade sin rika erfarenhet af lifvet, berättade episoder från sina resor — och tiden skred fram så lätt och så apgenämt. Slutligen sade X.: ?Nej, nu tror jag tiden kan vara inne att gå till Sutde.? Han förde venstra handen ned i vestfickan, men sade förvånad: ?Nå. sannerligen har jag glömt kloekan der hemma.? — ?Ja, inföll Y. skrattande, ?och min är hos urmakaren. Men i alla fall så gå vi nu? Utkomna på gatan var det tyst och stilla. De anträdde vandringen, och komna utanför hotell Sugde, befunnos alla rummen redan vara mörka. Lykttändaren kom i ilande fart och släckte gaslyktan vid hörnet. — Hvad nu?, sporde X., ?hvad är klockan ?? — ?Jo etv, go herrar, för dem som ä rediga?, svarade lykttändoren och gick vidare. Seså der ja!? inföll Y., ?nu tog han oss för nattsvirare.? Just inte så orätt heller?, svarade X. leende, ?våra ungdomsminnen ha berusat 88.7 De sade hvarandra ett bjertligt god natt, och vandrade hem hvardera till sin ensliga bostad. . Då Y. kom inr i sitt skrifrum, låg på hans bord en liten packa fotografiporträtter, som kommit för sent föratt ti lsändas hans barn som julklapper. Han tog då en perna och skret på baksidan af dessa kort: Så ser han ut, den gamle, glade, 3om pröfvad hårdt, dock alltid färgen höll. Och vill du veta hvad han ofta sade, När motgångsstormen öfver honom föll? Snart lifvet flyr! Var fågeln lik min själ, Som på den minsta qvist sig svingar, ch känner hur den böjs, — men sjunger likaväl, eh vet att han har vingar.? Tvnar Blå. fi mm -—s mA TE T.. Ze NA AV RA FD AA AA me Rs OLA