Aftonbladet – 22 december 1866, sida 2

han gäldade alltså sin skuld till den eviga ättvisan; äfven han straffades för de hemlighetsfulla ogerningar, hvartill en af hans förfäder gjort sig skyldig år 1720! Den unge mannen öppnade för ett ögonblick kojans dörr och inandades nattluften. Sövrefloden rullsde i fjerran sina vågor med ett hotande ljud; ekskogen fullföljde dernere sin dofva klagan. CHvar är jag? sade Lesneven för sig sjelf, i det han strök sig med handen öfver pannan. Hvar var han? I den förflutna, i den gamla tiden, hvars blotta omnämnande fordom kom honom att rycka på axlarne, så nedbruten för alltid ansåg han den vara. Med hvilken säker ton yttrade han icke på den tiden: Den gamla tiden är död! — Han väntade sig ej då att få så snart se den stå upprätt inför sina ögon, attfinra sig ansigte mot ansigte med en lefvande vålnad, fullt lefvande och ännu väl rustad raed sina hämnande lagar och sin blinda tro. Och jagX, utropade han, i det han mätte rummet med stora steg, jag, min fars son, jag spelade, utan att veta det, rollen i en legend! an återkallade nu i sitt minne alli hvad han samma dag hade läst på Bochardiere. Han skrattade likväl nu icke längre. Denna luft af vansinne och fasa, som oupphörligt fläktade omkring honom, var väl egnad att oroa de starkaste själar; och hans hade nge varit svag. Derföre hade han ock ett ögonblick förut frågat sig: Hvar är jag? Han tänkte dessutom på, att advokatens manuskript icke blott tjent till att underrätta honom om hvarföre hans namn kom markisen af Croix-de!Vie att svirama; han isste ock nu orsaken till Violantes sinnesrörelse vid hans åsyn. Det var icke en vanlig motvilja, som Vio