Aftonbladet – 18 december 1866, sida 2

TEATER. DRAMATISKA TEATERN: Man skall aldrig .. svära på nådot. — Ur askan ti elden. SÖDRA TEATERN: Väta hyggliga landtbor. Alfred de Musset, den allt för tidict aflidoe, utmärkte skalden, har bland annat efterlemnat ätskilliga små eomådies-proverbes, i sin genre bland de bästa iranska btterature Gevren är, som bekant, ganska sk rån den vanliga komedi såväl derigenom, att dess handling kräf mindre rikedom och ivveckling, som ock genom den bufvudroll dialogen och den fina Tr kara xen spela. Man fordre sälunda ej af proverben nägon spännande intrig, nå gra starkt rörande eller burleska scener. Allt bör der vara enkelhet, sanning, natur och finess; och från denna sycgunkt betraktad, uppfyller proverben Il ne faut jures de rien eller, som den på svenska kallats, Man skoll ej svära på något till och med ganska siräoga fordringar. Bjelfva dess yttre handling tillhör det vanliga och enkla slaget. En gammel onkel ven Buck har tröttnat att längre understödja sin brorson Valeatin, en ung dagdrifvare och rou, eljest advokat utan praktik. Han fordrar att denne skall gifta sig med en ung och rik flicka, som han sjelf föreslär, och hotar att i vidrigt fall göra honom arflös. Brorssouen, som ned sitt öfverlägsna väsen till och med dritver något med den goda onkeln, gär slutligen in derpå, men blott såvida han ej på åtta dagar kan förmå be haga den unga flickan. Han är ne genom en förtidig erfarenbet öfvertyg qvionoslägtets flyktighet och trolösh fruktar att som äkta men bli lidande deraf. Oankeln ger med sig, och brorsonen börjar försök att vinna den unga flickans hjerta, först likgiliig, sedan allt mer intagen af hennes okonsilade väsen; slutligen, tulikomligt öfvertygad om hennes reuhet och oskuld, läter han sin fördom mot äktenskapet och qvinnan fara, och allt slutas lyckligt. Handlingens enskildheter torde mpligast inhemtas af sjelfva stycket; den är dessutom, som nyss nämndes, vida mindre bufvudsak än i den egentliga komedien. Styckets id är att vara en belysning at det uppställda temst: de menskli resatserras vansklighet, och den är verkligen con smore, nästan med en smula skadeglädje, genomförd, I denna id och den skeptiska verldsäsigt, som vid dess utarbetande allt för synbart framekymtar, skulle vi vilja se styckets svaga sida. Om det oaktadt fävä detta som personerna intressera oss, så be ror s.dant på den älskvördtet, hvarmed författaren, oaktadt deras vacklande, utrustat dem, och på den spirituella ton, den pikanta och underhållande dialog, som genomgår det hela. I sednare hänseendet kan stycket betraktas gom mönsterciltigt: så t. ex. torde samtalet mellan van Buck och hans brorsson, som uigör första akten, söka sin like eprittande qvickhet och fin hållning. För trädesvis tilldraga sig emellertid karaktererna vår u, pmärksamhet; här är det som Musset neclagt frukterna af den finaste iakttagelse, på samma gäng han med sanut diktarsinne om: estaltet sina evfsrevheter till lifskraftiga bilder. Vi träffa här hvarken romantiska dimmfigurer, torra abstraktioner eller råge fotografier al verkligheten: se der styckets yppersta f rtjenst, dess berättigande ur konstnärlig synpunkt. Van Buck och hans brorsson å den ena siden, baronessan de Mantes och hennes dotter å den andra utgöra hvar för sig förträffliga typer och bilda tillsammans ett intagande helt. Van Buck, en gammal den hederligaste onkel. som gått i ett per skor, roar oss med sin undfellenhet för sin brorsson, denne äter genom sitt herravälde öfver onkeln och sin säkerhet att besegra den unga Ccile, som dock i stället fullkomligt vinner på honom. Baronessan och kenpnes sällskap ubben äro kanhända nägot mattere tecknade, men likväl båda tillräckligt underbållande. Främst bland personerna stär, enligt vår mening, Cecile, en af de luftigaste skapelser, den franska dramatiken kan uppvisa. Deascen i tredje akten, der vi till hela sin vidd lära kärna den barnsliga ömheten, den qvinliga hängifvenheten, den sedliga renbeten hos denna karakter, tillhör antalet af dem man aldrig kan glömma: en i all sin enkelhet mer poetiskt fin, mer hänförande bild blir tvärt att finna. Af ofvanstående korta antydningar torde man inse, att ätergifvandet af ett dylikt stycke fordrar ovanligt begåfvade konst rer, om det ej il alldeles misslyckas. Dramatiska ter dock visat sig vuxen i jäfvar ej heller pu den