Aftonbladet – 18 december 1866, sida 2

behagade icke något af de redan befintliga partierna. För de ultrakonservativa var den naturligtvis hvad Welhaven en gåuvg i Deemriogsstriden sade om Wergelands språk, ett ?til dyrisk Söleri och Vildhed förende mekelt Surrogat for dannet Sprog; i jemförelse med målsträtvarnes anspråk va den blott någonting halft, som på intet sätt kunde tillfredsställa, och den föreföll skol mästerligt småaktig i deras ögon, som salte språkets norskhet icke i bokstälverna, utor i tenkarne och språktonen. Midt emellan dessa ytterligheter gick då den egentliga litteraturen — hvad jag skulle vilja kalla nationallitteraturen i motsats til den tendentiöst. provinsiella litteraturen — sin utvecklingsbana framåt, längtifrån hi drad eller störd i sin säkra gång af de loc kande tillrop, som frän ömse sidor skicka des efter henne. Språket fick hos skaldej sädana som Welhaven, Björnson och Ibsen. vetenskapsmän fom Keyser, Munch och Kier ulf, populära författare som HKilert Sund och Hartvig Lassen, tidningsskrifvare sop Ditmar Meidell, en renhet och på samme gång en böjlighet, en elasticitet under hvarj: tankens rörelse, som man år 1814 knapp baft någon aning om. Detupptog i riklig mått från folkspråket ord och vändningar hvilka ögonblickligen fingo infödingsrätt och om också någon gång slagg kunde följs med den ädla metall, som hemtades fram gen, och om också stundom ett mynt a mindre ren hall kunde sättas i omlopp, on ock7å det stundom hos våra bästa författar kunde finnas ställen, der språket tyckte briste under den öfvervigtiga tanken, så vi sade det rig likväl allt mer och mer klart att det då icke var epråket, utan den skrif vande sjelf, hos hvilken man mäste sök skulden till deita. Det visade sig, att deu språk var i stånd att följa med i den snäl vaete dialektiska vändning, i det lättast skämt såväl som i känslans djupaste allvar det visade sig att det hade tillräckligt me sirängar på sin harpa, när blott den kom som förstod at: anslå de rätta -— då ljö det sannerligen tillräckligt rent och hög och fann återklang vida utom vårt trängr fosterlsnds gränser. Och då jag här talar om detta som on något förflutet, är det icke i den meningen stt denna utveckling redan nu skulle var afslutad. Långt derifrän; vi stå till oc med midt uppe i den, men vägen, den rätt vfigen, är bruten och bunad, och målet lig ger klart för oss, Men detligger rätt frun för och icke på någon af sidorna: :varke i målsträfvarnes läger eller hos dem sor predika en lika hutvudstupa quasi-skandine visk spräkamalgamation.