Aftonbladet – 18 december 1866, sida 2

Hvem hade väl väntat sig?, sade Lesneven i det han tog af sig hatten, att träffa fru markisinnan Croix-de-Vie sittande på dessa stenar utan att bry sig om kölden och regnet?...7 Och han tvärtystnade; nu kunde han se den unga qvionans ansigte, och han glömde allt i verlden. Violovte hade stigit upp; stödjande sig med ena handen på Magnus hufvud, grep hon med den andra om korset, ty hon kände sig ännu ganska svag, och vågade ej försöka återtaga vägen till slottet, Krafterna svika er?, sade Lesneven. Ni tänker blott på att fly mig, men, ni måste väl stanna, qvar ett ögonblick. Åh, ervanliga väktare är ju hos er. Och för öfrigt hvad fruktar ni väl af mig? Jag har allt att frukta?, sade Violante med anströngning. ?Jeg var för hastig att döma väl om er första gången jag såg er... Och andra gången?? afbröt Lesneven. Det är den man måste tänka på. Detvar vid afvenbokarne på Bochardiere, ni kommer ihåg det, madame; andra gången fick jag af er min dom.? ?Jag trodde ej då, att er dårskap skulle fortfara?, återtog Violante med mera fastbet, och utan att fästa sig vid den unge manvens sista ord. Jag trodde ej, att ni, trotsande allt förnuft och all grannlagenhet, skulle bringa mig derhän att ej längre våga oå ut ur mitt hus. Om jag i dag efirlner mig här ensam, så är det derföre, att jag glömde, att er närvaro är för mig en ständig hotelse.? Och er närvaro är för mig en namnlös plåga och en himmelsk iröjd, utropade han. Förr än jag såg er, hvad hade jag väl då älskat? Drömmar ! och jag hade ej hatat annat än skuggor. Ni uppenbarade er för