Aftonbladet – 18 december 1866, sida 2

2 SATDUTELPePUTL 2lat UTAUTABtE ARTURTVIIStfen pt etta nu afsomnade blad, och jag vill der-n: Å här blott tillägga, att det äfven här ilri often blott var det gamia storskry:et över e framfarna dagarne och samma klagomål fver nutidens uselhet, krydaade med enl. ås af individuella infall och ut hvilka . stnämnda åtminstone på den första tiden jorde Dölen såsom rolighetsblad betraktad t vöjsam ait läsa. Redan i inledningsikten hette det på den gamla melosien: : Her talas dansk, og hvert eit Ord, Det snörer til vort Tungebaand, d Og jagar fraa vor Fwedres Jord Den store sterke norske Aand. Hver Vise er eit Ledamot d I Klaven kring den norske Fot?, 0. 8. V. så ch under årens lopp blef detta rabulisteri it mer och mer framstående isynnerhet i jrhållande till de sista tidervas mera medetna skandinaviska sträfvanden samt de vgre författare, som framträdde — förämligast Björnson och Ibsen — i hvilkas hr andra tillräckligt norska arbeten Dölen lott såg ett enda stort misskännande af det kta nationella. Men trots det förvirrade ch nyckfulla i Dölen har den mer än nåid gjort isynnerhet e bildade klasserna förtroliga med ?lauds nålet?, eller re Dölemålet?, såsom linje helst kallar sio från den Ivar Aasenvikeande form af normalspråket. sta läsarekreis bade Dölen alitid här ia, med hv intressen och — ;reträdesvis — offentliga personlig t sysselsatte sig; och här bler r under årens lopp förtro underliga språ At mindre e Vinjes bar ?F vinnen ; 2 samliogar, 1561 mling? (1864) eler den Ulin PSkrift oc Umakrift i Lands let?, hvilken utkom är 1862 och säsom vars författarinna man väl nu, vtan a egå någon indiskretion, kan n Aasia Hansteen, dotter af den b skapemanen prof. Chr. Ha edan riktades slutligen landsmå en med ett omfångsrikt och rätt betydelseullt skönlitterärt arbete: Fraa Bygdom? i teologie kandidaten Kristofer Janson, ngefär samtidigt hvarmed i Bergen löpte 1 stapeln en måltiduing kallad ?Ferdavannen, eit Vikoblad vat Aalmugen?, rtegerad af köpmannen Henrik Krohn och iaderstödd med bidrag af ett ieke ringa anal bergensiska målitrare, om hvilkas panella ortodoxi man kan göra sig en föreällning al det i ?Ferdaxennen? sjelf anjörda faktum, vtt den nyssnämnde OC. Janson i ett sjuttonde Maj tal — naturligtvis hället på ?målet? — uppmanade sina åhörare att hyssja åt Björnson och Ibsen, för jet att dessa hade låtit trycka sina sista arbeten i — Kjöbenhava. Kanske har inzon norsk stad bivehällis en så ursprunglig I ägel som Bergen, och ingenstädes aflägsna dialekterna sig mera från det :ädandeskriftspråket än i de bergenska fjordbygderna, så ett det är genska naturligt, att målagitationen utan alt ledas på rätta sträten ut de många korsande andliga strömmar, som i hufvudstaden möta dem, just i Beroen kommit att skjula den mest obändiga fart. I Bergen har man också — och knappt ; utan framgång försökt bringa rmålsaken I ett närmare förhållande till den egentliga allmogen, på hvilken Dölen, trots sitt förment så folkliga språk, aldrig lyckades utjva något ingripande inflytande; från Dölen är säledes ?Ferdamannen? ett verk framsteg, för såvidt som den med frar gång arbetar på att vara popular icke blot i munnen, utan äfren i tanken. Såsom ett i många hänseenden gagneligt; korrektiv började ungefär samtidigt med målagitatio öfverläraren K. Koudsen att uppträda med ein språkreform. Hans utgängepunkt var densamma som Ivar Aasens: känslan af och öfvertygelsen om, att den mellan alimogons eller, rättare sagdt, massans talspråk och skriftspråket befint-. liga olixheten splittrade hela den andliga otvecklingen, hindrade den af de bildadel klasserna upparbetadeintelli att tränga ned till folket, kort sagdt, i sig bar ett tvedrägtens frö, som till hvad pris som helst te utrotas. Men det medel, han tog sin flykt till, var icke på långt när så radikalt som Ivar Aasens. Pertill hade han för öppen bliek för att, säsom han er i sitt förnämsta arbete: PHaandvorsk Sproglere? (1856), ?en li ini målsträfvarnes är är omöjlighet, om också alla önade den hellre i dag än i morgon, eme . an folkspråket har legat ovdladt under de! många århundradena, sedan vi bleivo ett andligt och politiskt landskap under Danmark, så att det icke på en gäng skall kunna rymma alli det innehåll, som efter band blifvit inlagdt i det norsk-danska språ ket. Men språket är ett tänjbart (elastiskt) ting och skal kunna rymma detta och mera, om vi bearbeta det med flit, men äfven med lämpa, och icke så till sägandes spränga det genom att stoppa för mycket i det på en gång. Språket är som buden på kroppen; den växer med denna, d. v. s. när kroppens växt är sund och icke någon sjuklig svullnad. I ötverensstämmelse med denna uppl: fattniog uppställde nu Konds Z reformer, såsom t. ex. införandet af de härda konsonanterna k. i stället för g, p i stället för b, 08. v., genom hvilka man i hans tanke efterhand utan någon väldsam . revolution skulle kunna närma skriftspråket till det allmänna bildade talspråket, I praxis sökte han bland annat att utföra sin reform vid den år 1852 i Kristiania upprättade ?Norske Theater?, i hvars styrelse han deltog ; men allmänheten, som var van att från scenen blott höra det mjuka danska tungomålet eller på sn höjd kunde fördraoa den, hvad det egentligen musikaliska angår, värmare danskan liggande vestlandska dialekten, beskärmade sig öfver ait ödges lyssna till sin egen — visserligen icke sypnerligen vackra — östlandska munart, och skrek på att det var outhärdligt Pgatspräk? eller Pepervikiska? ). Såsom ett historiskt kuriosum kan för öfrigt antecknas, att Knudsens ortogratiska reformförsök icke sakna föregående exempel den norska litteraturen, i det att nägoning dylikt i slutet af förra århundradet försöktes af ep man vid namn Christian Kölle. Titeln på en af hans skrifter är tillräckligt vetecknande för hans epråkmetod; den lyder ordagrannt anförd sålunda: ?ZEr det fårnuf igt at have Religion, aller vilken al så nange ger den fårnuftigste?? Hvad nu Knudsen angick, så väckte hans eformförelag i jan en icke ringa upptåndelse; i studenteamfundet stiftades till akens befrämjande till och med eu egen pråkförening, der det skall ha gått mycket ifligt till, och tidningarne voro under de iren öfverfyllda af insända artiklar i språkrågan, icke minet af Knudsen sjelf, för att tala om trofasta adjutanter sädana som Hvannämnde skollärare Ole Vig. Men likväl lyckades det honom icke att bilda närot egentligt parti eller vinna synnerligt inlytelserika anhängare för sin reform; den so ms ÄR mö else varl mA AT ca a a cc a mem AAA ) Peperviken eller i dagligt tal Vika är namnet på en af Kristianias förstäder. Äfven dess dialekt har funnit sin skald i pseudonymen , sr