Aftonbladet – 18 december 1866, sida 2

Magdus till gig, lade sitt hufvud emot hans, omslöt håda med sina armar, och gret så länge i tysthet. Plöteligt lät Magnus höra ett doft morrande; Violante lyfte upp hufvudet. Lesneven stod på några stegs afstånd ifrån henne, framför korset. Herrn på des Aubrayg hade ju sagt honom, att han ej komme att resa. Lesneven irrade alltsedan eftonen omkring i Croix de-Vies omgifningar; ban hade ej så snart kunnat rycka sig ifrån de ställen, der Violante andades; han kände i djupet af sitt hjerta, att han var lika fästad som ekarne vid dessa skogara jord. Det skepp, som skulle ha fört honom till Amerika, var nu redan ute på vida hafvet. Hvad honom be:räffade, brydde ban sig ej stort om att finna en ny tillflyktsort i trakten; han af vaktade morgondagen, följande aftonen, nästa timma kanhända, som skulle Atergitva honom kra!ter och förstånd, och han smickrade sig med att kunna resa så snart han lyckats dermed. Han hade nyss slagit in på den väg, som ledde från slottet till Sevrefloden, då han på långt håll igenkänt Violante genom löfven i allen, och följande henne från djupet af ekskogen, hade han kommit fram till stenkorset. Hon hade satt sig ned på trappan, och han hade stått en lång stund framför henne. Han betraktade med djup bestörtning denna sorg, så känslolös för allt omkring henne. Han såg ej hennes ansigte, som hon dolde i sina händer, och dock gissade tan, att hon gret. Han sökte cfter orsaken till denna nedslagenhet och dessa tå-ar; sällsamma tankar uppstego hos honom, och han skulle aldrig ha tröttnat att betrakta och utforska den unga qvinnan, hvilken, så föga misstänkte hans närvaro, så framt ej Magnus plötsligt morrat och sålunda förrådt honom.